Förtroende
Jag hatade att trippa på tå runt vår fostermamma, jag var alltid stressad, alltid orolig och spännde öronen så fort jag hörde steg i trappan. Värst var på morgonen när vi fick frukost, all stress, hon låg upp på övervåningen och skrek att hon minsann också var hungrig och att vår fosterpappa kunde kasta ut oss så hon fick mat någon gång. Jag vet att fler än en gång så önskade jag att hon satte i halsen och försvann, förevigt.
Promenaderna till skolan var oftast ett rent helvete, jag skämdes över att gå tillsammans med mina fosterbröder, speciellt den yngre. Utbrotten låg ofta precis under ytan och när han fick ett utbrott fanns det absolut INGENTING som kunde stoppa honom. Vid ett tillfälle gick en vän, J tillsammans med oss till skolan och tbrottet blev värre ään det någonsin varit. Lillkillen skrek, grät, gormade, snorade, slogs och tillslut bet han mig. Jag var livrädd men vägrade ge upp, antingen földe han med till skolan eller hem till terroristerna. Halvvägs till skolan fick jag vända, lyfta upp honom på ryggen och skynda mig hem med honom för att inte komma sent själv. Jag fick förstås skäll när vi kom hem igen, allt var ju mitt fel såklart. Jag grät hela vägen till skolan och resten av dagen låste jag in mig på toaletten i korridoren och längtade bort. Jag tror det var i samma veva jag började slåss med pojkarna och skar mig själv på ovansidan handen med en skarp glasbit. Jag blev direkt skickad till skolsköterskan som tvingade mig berätta vad som hände hemma egentligen. Fler än en gång gick jag dit och pratade av mig, jag var ändå livrädd att hon skulle berätta för mina fosterföräldrar...
Hästarna var min tillflykt lika mycket som hundpromenaderna med familjens gigantiska blandras Kim. Han tydde sig till mig, trösade mig och vi hade det väldigt bra ihop. Vi gick långa promenader längs banvallen, ibland fiskade jag och han tittade på fascinerat. Ett av helgbarnen C, lärde mig fiska, köra moppe, göra stenhårda snöbollar och mer än en gång rök vi ihop riktigt illa. En gång slog jag honom med knuten näve i ansiktet och fick tillbaka, sen gick han in för att skvallra för fosterföräldrarna. Jag blev riktigt ledsen och fick sitta på mitt rum, utan sällskap och mat, resten av dagen.
Bästa tiden var när min fosterfamilj umgicks ofta med familjen W, då blev jag aldrig bortglömd, pojkarna i den familjen skyddade mig alltid och inte långt efter det blev jag helgbarn hos dem. Jag tydde mig frutansvärt hårt till mamman i familjen, kramades konstant och hjälpte till hemma, samtidigt som jag lekte med grabbarna i familjen och promenerade med hunden Mischa.
Mamman i familjen W förstod tidigt att jag var det friska barnet i familjen och att jag ofta tryckte ner mig själv, hatade mig själv för minsta lilla misstag. Jag var hård mot mig själv, kastade i mig så mycket mat jag kom åt hemma hos dom och grät ofta. Mitt bästa minne är när jag fick ligga i de vuxnas säng en hel eftermiddag och titta på Pretty Woman. Jag åt chips, mös med hunden och kunde helt lugnt bara vara mig själv, slippa oroa mig för straff, utbrott, hot, slag eller alkohol. Mamma W tog även med mig till sitt jobb, en handelsträdgård där jag trives hur bra som heslt, någon sväng fick jag följa med till hotellet också, det var en upplevelse!
Grabbarna i familjen hade ofta vänner som kom över och alla var lika fantastiska och rara, speciellt en som jag nog kärade ner mig i rätt hårt. En sån där kärlek som bara infinner sig en gång liksom.
En julafton firade min helg familj med min fosterfamilj, under den dagen lärde jag mig att bugga, skratta för fulla muggar utan att vara rädd för att det var fel, och jag fick kramar, när ingen annan såg av mamma W.
Jag har så starka minnen från den julaftonen, jag tror det var den bästa någonsin.
Jag firar inte jul länge, inte alls, det finns ingen mening.
Promenaderna till skolan var oftast ett rent helvete, jag skämdes över att gå tillsammans med mina fosterbröder, speciellt den yngre. Utbrotten låg ofta precis under ytan och när han fick ett utbrott fanns det absolut INGENTING som kunde stoppa honom. Vid ett tillfälle gick en vän, J tillsammans med oss till skolan och tbrottet blev värre ään det någonsin varit. Lillkillen skrek, grät, gormade, snorade, slogs och tillslut bet han mig. Jag var livrädd men vägrade ge upp, antingen földe han med till skolan eller hem till terroristerna. Halvvägs till skolan fick jag vända, lyfta upp honom på ryggen och skynda mig hem med honom för att inte komma sent själv. Jag fick förstås skäll när vi kom hem igen, allt var ju mitt fel såklart. Jag grät hela vägen till skolan och resten av dagen låste jag in mig på toaletten i korridoren och längtade bort. Jag tror det var i samma veva jag började slåss med pojkarna och skar mig själv på ovansidan handen med en skarp glasbit. Jag blev direkt skickad till skolsköterskan som tvingade mig berätta vad som hände hemma egentligen. Fler än en gång gick jag dit och pratade av mig, jag var ändå livrädd att hon skulle berätta för mina fosterföräldrar...
Hästarna var min tillflykt lika mycket som hundpromenaderna med familjens gigantiska blandras Kim. Han tydde sig till mig, trösade mig och vi hade det väldigt bra ihop. Vi gick långa promenader längs banvallen, ibland fiskade jag och han tittade på fascinerat. Ett av helgbarnen C, lärde mig fiska, köra moppe, göra stenhårda snöbollar och mer än en gång rök vi ihop riktigt illa. En gång slog jag honom med knuten näve i ansiktet och fick tillbaka, sen gick han in för att skvallra för fosterföräldrarna. Jag blev riktigt ledsen och fick sitta på mitt rum, utan sällskap och mat, resten av dagen.
Bästa tiden var när min fosterfamilj umgicks ofta med familjen W, då blev jag aldrig bortglömd, pojkarna i den familjen skyddade mig alltid och inte långt efter det blev jag helgbarn hos dem. Jag tydde mig frutansvärt hårt till mamman i familjen, kramades konstant och hjälpte till hemma, samtidigt som jag lekte med grabbarna i familjen och promenerade med hunden Mischa.
Mamman i familjen W förstod tidigt att jag var det friska barnet i familjen och att jag ofta tryckte ner mig själv, hatade mig själv för minsta lilla misstag. Jag var hård mot mig själv, kastade i mig så mycket mat jag kom åt hemma hos dom och grät ofta. Mitt bästa minne är när jag fick ligga i de vuxnas säng en hel eftermiddag och titta på Pretty Woman. Jag åt chips, mös med hunden och kunde helt lugnt bara vara mig själv, slippa oroa mig för straff, utbrott, hot, slag eller alkohol. Mamma W tog även med mig till sitt jobb, en handelsträdgård där jag trives hur bra som heslt, någon sväng fick jag följa med till hotellet också, det var en upplevelse!
Grabbarna i familjen hade ofta vänner som kom över och alla var lika fantastiska och rara, speciellt en som jag nog kärade ner mig i rätt hårt. En sån där kärlek som bara infinner sig en gång liksom.
En julafton firade min helg familj med min fosterfamilj, under den dagen lärde jag mig att bugga, skratta för fulla muggar utan att vara rädd för att det var fel, och jag fick kramar, när ingen annan såg av mamma W.
Jag har så starka minnen från den julaftonen, jag tror det var den bästa någonsin.
Jag firar inte jul länge, inte alls, det finns ingen mening.
