missbrukarbarn

På Lundagård fick jag nytt liv. Jag fick nytt självförtroende, jag boostade mig själv och tänkte att nu, NU kommer förändringen som gör allt bättre!
Direkt efter påsklovet fick jag börja i skolan, sicken lycka!
Jag kunde skratta mig lycklig, alla lärarna stöttade mig och jag mådde bra!

Tjejerna på hemmet kom och gick. Vi hade en tjej som bröt benen av sin kanin, henne försökte jag mörda - helt ärligt. Jag försökte strypa henne i sömnen och jag kastade glas i huvudet på henne, vilket som ledde till polisanmälan, så klart. I mina ögon fick du vara vem du ville, tycka va fan du ville men man är inte elak mot djur. Jag hade ett eget sällskapsdjur, en råtta som hette Tash. Han var den mest intelligenta varelse jag någonsin haft. Jag kunde släppa honom på gräsmattan och han följde mig, som en hund. Jag tog med honom till skolan och han fick pendla med mig hem till morsan o farsan många gånger. Sista gången var han sjuk. Han hade fått en tumör på halsen, tyvärr rätt vanligt hos tamråttor som härstammar från råttor som genom gått cancerforskning. Pappa ringde mig och berättade att tash hade rullat ihop sig i sin älskade kruka och somnat in, för gott. Jag grät, grät i perioder i månader. Han var den bästa råttan jag sett eller hört om. Underbara rara Tarzan krom Nordström. Andra tjejer var bara knäppa, eller så pundade dom.

Tiden gick och i perioder bodde jag ensam på Lunda. Jag trivdes med det, bara jag och min personal. Det hände att vi åkte på raggarträffar, att jag fick följa med personal till deras sommarställe och vilken lycka! Dom få tillfällena, då kunde jag verkligen känna hur livet smekte mig över kinden!

På fredagar jobbade jag ihop med min kontaktperson, vi hade keramik klasser med några av barnen som gick i skolan på landet. Vi hade alltid lika roligt och jag engagerade mig verkligen, och föll, för en liten blond flicka. Hennes pappa var alltid så trevlig och jag gillade hela den familjen. Sommaren -05 fick jag mitt första sommarjobb, hos pappan till den flickan. Han driver en verkstad som heter cometition motors och jag fick pyssla med Jaguarer, Ferarri, Lamborghini och hans egna volvo! JAG VAR LYCKLIG! Jag kommer aldrig glömma den sommaren, den friheten och lyckan! wow!

Den sommaren blev jag också kär. Kär och galen! I Alunda bodde en otroligt härlig kille som kallades Lusen. Vi är tyvärr inte vänner idag, men jag önskar att vi någon gång kan vara det. Han fick det att pirra så där härligt och jag blev varm när han log mot mig. Men det tog mig ett helt år, innan jag vågade visa mina känslor.
Jag kan tyvärr berätta att Lundagård inte existerar idag, det är skamligt, för bättre hem för motiverade unga tjejer finns fan inte! Personalen var underbar, visst hade vi våra bråk och dispyter men än idag har jag kontakt med många av dem och jag ÄLSKAR dem innerligt för allt stöd och all hjälp då, även om jag inte förstod det då, så ville de mig bara väl.

Sommaren 2006 gick jag ut nian med GRYMT bra betyg och jag fick en tattoo av min mamma och pappa som en klapp på axeln. Jag var så stolt! I juli fyllde jag sexton, jag hade kommit in på mitt gymnasieval, fordon på arlanda gymnasiet och jag hade haft en grym sommar med massa heta kyssar och sol! Så på min födelsedag valde jag att ställa till med kalas, jävlarannamma! vi grillade, åt tårta och mitt livs kärlek var där.. På kvällen erkände jag att jag var hopplöst förälskad och frågade honom om han ville vara tillsammans med mig. Jag fick svaret ja och att han kände lika för mig, lyckan var total! Det var lite krångligt, jag bodde på hem och han gick sista året på gymnasiet så han körde mig överallt men vi sov aldrig ihop, bråkade en del o så kom smällen. Vi hade ett stort bråk över något oerhört löjligt och han gjorde slut.
Jag grät mig till sömns i veckor & lyckades övertala personalen att jag skulle få spendera min sista fria helg av lovet i rättvik tillsammans med en vän och hennes familj, där skulle mitt hjärta också vara. Men inga problem blev lösta och vi var ovänner länge efteråt.

Jag började i skolan, pendlade mellan Alunda och Märsta fem dagar i veckan och tillslut var jag så trött att jag kom hem, öpnnade kylen, åt något och gick till sängs 18.45.
Detta var inte hållbart och jag behövde slussas ut i den stora världen, min behandling hade varit klar länge så nu skulle jag få friare tyglar. Jag fick flytta in till Uppsala, hyra ett rum hos en kriminalvårdare och det funkade väl, ett tag. Träffade en ny kille i skolan som bara var trubbel, dock massa kärlek också. Men innan det hade jag hängt ihop med en pundare från Bålsta, ett riktigt rötägg, tror jag staffade mig själv för att jag förlorat min stora kärlek i livet.
Jag upptäckte att jag var gravid, i 8:e veckan och jag var tvungen att förklara för min nya pojkvän att barnet inte var hans... FYFAN. Han tog det rätt okej men ställde ett ultimatum, såklart! -"antingen gör du abort eller så gör jag slut"... Ord man verkligen vill höra när man är sexton år...

Jag vill först och främst tacka alla er som gett mig så fina kommentarer. Jag vet att jag inte är helt ensam där ute, och det värmer. Till alla er som någonsin upplevt samma sak som mig, fortsätt kämpa! Ni anar inte hur starka ni är och hur mycket ni orkar bara ni själva vill. Att leva som jag gjort har bara gjort starkare och envisare, jag har alltid velat uppnå vissa mål och det har jag gjort, om än inte alla dock...

 

Fortsättning...

Så fort jag mötte hans blick visste jag att mitt rymningsförsök var förgäves, det var bara att vända på klacken, höra utskällningen och möta mammas arga men väldigt oroliga blick. Mamma följde med mig in i rummet där dom skulle sy igen armen, mamma är undersköterska och det är knappt att jag tar ett blodprov än idag utan henne vid min sida. Jag fick sy 10 stygn och jag tittade hela tiden, hade jag inte varit så full så hade jag aldrig klarat det. Såret såg ut sådär som ett hajbett gör, när det slutat blöda, jag såg benet i armen och när jag rörde på fingrarna såg jag senorna röra sig över benet. Mitt långfinger bara hängde, den senan hade gått av så det bokades en operations tid åt mig på måndagen, först skulle jag hem och sova ruset av mig, sen skulle jag minsann få ta konsekvenserna av den där förbannade festen.

Dagen efter samlades vi några stycken för att städa, jag hade några snälla kompisar och en pojke som var kär i mig som ställde upp. Jag kommer aldrig glömma skammen jag kände när jag klev in i lokalen. Det var ritat och sprayat på väggarna, krossat glas överallt, köksavdelningen var full av diskmedel från golv till tak, det låg burkar och flaskor, folka hade rökt inne och fimpat i allt dom kommit åt, det luktade vidrigt och allt var mitt fel. Inne i badrummet var det blod överallt... Vi städade och fick i ordning det mesta, mina föräldrar fick måla om lokalen vid ett senare tillfälle och vi lyckades komma undan med det, så vi behövde inte betala mer än färgen och lite ersättning för några glas. Utanför lokalen på asfalten fanns det tydliga blodspår efter mig, det såg ut som om någon kapat en människa på mitten, det var blod överallt, i olika mängder, men det försvann med regnet på söndagen.

På måndagen åkte vi in till SÖS, jag skulle opereras. Allt gick bra, tog lite tid för mig att vakna ur narkosen bara. När jag väl vaknat så står min soctant med bihang utanför och vill prata. Vi får en enskillt rum och hon berättar att jag är omhändertagen av en lag som heter LVU, paragraf 3, 8 & 12. Dom hade hittat en låst institution som kunde ta emot mig omedelbart. Jag och mina föräldrar protesterade vilt och frågade varför, jag var en fara för mig själv och andra. Min stackars pappa försökte skydda mig och gav mig bilnyckeln så jag skulle kunna rymma och gömma mig i bilen som stod på baksidan av sjukhuset. Jag smet, tog hissen ner, otroligt nog hittade jag, låste in mig i bilen och insåg att fan, jag hade ingen tändare! jag måste upp på avdelningen igen. Jag tog mig upp och när jag klev ur hissen så lyftes jag från backen, av två poliser. Det var bara att finna sig i att det var slut, jag skulle åka. Jag gick med på att sitta åtta veckor för utredning, helt klart, åtta veckor för att få komma bort från mitt helvete hemma, det såg jag som semester. Idag inser jag att jag skulle ha krävt ett skriftligt intyg på att jag bara skulle sitta åtta veckor, för mina åtta veckor blev till ett halvår, inlåst, med massa andra psykopater.

Jag kom till Fridegård i Eskilstuna. Jag möttes av föreståndaren som förklarade att jag inte fick röka under min tid där, så jag fimpade och gav honom paktet, less på livet som jag var. Jag fick klä av mig inför en kvinna, hon visiterade mig och mina kläder, jag fattade inte varför, jag hade ändå inget på mig förutom en sjukhusskjorta, sturmpor, skor och underkläder. Min mobil, nycklar, cigg, legitimation, plånbok och tändare låstes in i ett fack, jag fick inte se dom mer. Jag blev eskorterad ner på avdelningen av personalen där jag fick handdukar, kläder, ett eget rum och något att dricka. Genast stack det ut ett huvud genom en dörr på avdelningen, en annan boende där, en stor tjej med utlänskt påbrå som såg jävligt nyfiken ut. Så fort dom stängt därren efter mig på mitt rum började jag garva, seriöst? ett rum med fönster? är dumma i huvudet eller? Jag tog en pall och kastade mot fönstrat så hårt jag bara kunde, till vilken nytta? den studsade tillbaka igen. Jag gick fram till fönstret och tittade, rutorna var säkert två centimeter tjocka, alltså skottsäkra... suck! fan!

Morgonen efter blev jag presenterad för personal och andra boende, jag sket lite i, allt jag ville var att börja min utredning, få duscha och äta något så mitt röksug kanske skulle försvinna. Jag var rätt låg och mådde inte speciellt bra. På avdelningen bodde det två svenska tjejer som genast började prata med mig och fick att tycka illa om dom andra redan från början, dom andra var "svartskallar". När tjejerna började berätta hur dom hamnat där så skämdes jag över att jag faktiskt satt där pga att det fanns en anmälan mot mig för misshandel och för att jag försökt ta livet av mig. En av tjejerna där var prostituerad och typ 15 år! Hon var fet, otrevlig och visade mer hud än någon annan där inne, hon äcklade mig totalt. Detta ledde till att vi en dag hamnade i slagsmål, jag och den stora nyfikna tjejen flög på den här stackars tjejen med allt hat vi hade i kroppen, det fick hon ta. Vi slog, sparkade, spottade och drog i hennes hår, tills personalen lyckades sära på oss. Jag var tokig och skrek, slogs och sparkade för att få komma loss, jag skulle slå sönder den där tjejen, bara för att hon var en hora som var otrevlig mot mig. Det slutade i isoleringscell, dit gick jag snällt själv, annars brukade man bli buren dit, men inte jag, jag gick snällt in och satte mig medaqns dom låste dörren. Jag roade mig själv med att göra situps, armhävningar och annat i flera timmar. Tillslut skrattade personalen åt mig, släppte ut mig, såg till att jag fick äta och dricka något och sedan gå in på mitt rum nere på avdelningen. Dom låste min och alla andra dörrar den kvällen, bara för säkerhetens skull.

Inne på Fridegård hade vi rangordning, alla kämpade för att vara högst i rang, då fick man mest. När mina åtta veckor gått visade jag upp goda betyg i pluggandet som var obligatoriskt, jag hade läsar skalle och var riktigt duktig. Vad hade dom förväntat sig? jag ville gå i skolan, problemet var att Ekillaskolans rektor hade sagt nej, jag var inte välkommen! Så nu när jag fick chansen så tog jag den. När tio veckor gått var jag frusterad, jag skulle väl få komma ut nu? Min utredning var klar, jag hade t.o.m gjort vissa grejer frivilligt, som IQ test, ADHD utredning osv. Min soctant berättade via telefon att jag inte kunde få komma ut förrens dom hittat ett nytt hem åt mig. Jag ville verkligen inte tillbaka till Gnesta och fosterfamiljer, jag ville hem till mamma och pappa, även om det inte var det bästa alternativet. Mina fosterföräldrar från Gnesta kom och hälsade på, jag vägrade kliva ur sängen den dagen, jag var "sjuk" och kunde inte träffa asen. Jag ville inte ha med dom mer att göra. Alla deras lögner, deras falska påståenden, fosterpappans misshandelanmälan mot mig och deras svek. När jag flyttade till dom fick jag en häst, hon var inte min så, men hon var mitt ansvar och jag älskade den hästen mer än allt. Dom sålde henne, utan att ens prata med mig först, jag kom hem en dag och hon var borta, mitt liv, mitt allt, min häst. Det var det värsta sveket. Sen att jag fick all skit för allt jämt, jag kunde bara inte ens se dom, jag ville aldrig tillbaka dit! Inte långt efter det kom det poliser för att förhöra mig. Angående pengastöld och misshandeln. Jag hade inte tagit några jävla pengar, så dom försökte få mig att säga att min "syster" i familjen, P, hade tagit dom. Jag sa ingenting, jag tänkte inte ens öppna käften, för jag hoppades verkligen att Gnesta familjen hade lärt sig en läxa av att utnyttja ungdomar hemma. Misshandeln las ner efter att jag berättat vad som verkligen hänt, pappan i familjen försökte stoppa mig när jag vill dra, han slet sönder min jacka och fick sig en käftsmäll för det, jag hade llika gärna kunnat anmäla honom. Veckorna gick, två timmar i veckan fick vi gå ut och varje gång Micro, min kontaktperson jobbade så tog vi instutitionens wv golf och åkte runt Eskilstuna, lyssnade på fronda, noise & "just idag är jag stark" med Kenta. Med Micro kunde jag prata om allt, alltifrån hur det var på avdelningen, till hur jag hade haft det tidigare. Han lyssnade snällt och var hur bra som helst, en av få i personalen som jag gillade skarpt.

Min soctant ringde, hon hade fortfarande ingenstans att placera mig, så jag skulle bo kvar ett par veckor till. Jag blev stött, ledsen och sjukt besviken så jag bestämde mig för att tala om för henne vad jag tyckte och tänkte om henne och hennes jobb. Det blev ett hårt samtal, ett av dom sista med henne, för efter det sjukskrev hon sig, hennes man dog. Tråkigt nog så tyckte jag då att det var rätt åt henne, att döden var rätt straff för alla som gjorde mig illa. Jul och nyår fick jag fira inlåst, mitt bästa nyår faktiskt! alla var glada och trevliga, vi skötte oss och personalstrykan kunde vara mindre än annars. Vi dansade, drack alkoholfribål, fick se raketer genom vår "utebur" som hade galler runt om sig, vi spelade spel och fick vara uppe till tre på natten.

Vi fick alla önska oss något till avdelningen i julklapp, jag önskade mig ett xbox med need for speed spel, hör och häpna, det fick vi! Jag satt som fastnaglad framför xboxet och det slutade med att vi var tvungna att schemalägga xboxet, så någon annan än jag fick chansen att spela. Jag satt en hel del vid datorn och spelade sims, när jag inte pluggade och skrev noveller. Vi fick brevväxla med folk så jag brevväxlade med min "syster" från Gnesta som satt på en annan instutition, Min bästa vän Linda och min "pojkvän" R. Vi fick ha en telefonlista också, jag fick prata med soc, mamma och pappa och en gång i veckan pratade jag med Linda, jag var den enda som fick ha en kompis på listan, godkänt av soc. Hon var min tryggaste punkt, för när jag ringde hem till mamma och pappa kunde jag inte alltid förvänta mig ett svar eller att dom var nyktra.

Min bror Micke med familj döck upp för att hälsa på mig, inte helt medvetna om vad som hade hänt. Mickes fru blev genast förskräckt när hon såg armen, hon hade ingen aning om att jag var självmordsbenägen. Jag minns inte så mycket av besöket förutom att jag verkligen inte kände mig bekväm, jag fick inte prata om sånt som jag behövde prata om, mina syskonbarn var ju närvarandre. Jag önskar att brorsan kommit själv, då hade kanske vår relation idag också varit bättre. Tyvärr så förstår vi inte varandra ibland, trots att vi är jävligt lika, och det gör att vår relation än idag är skör. Jag känner mina syskonbarn, jag har försökt, men det är svårt att ta in någon annan i livet när du har så mycket att jobba med och hantera. Min bror har en minst lika tung ryggsäck som mig från sin barndom och jag hoppas att han aldrig behöver vara ledsen över det han gått igenom, för han är en fantastisk pappa och man, oavsett vad han gått igenom. Jag har svårt för att prata med honom om saker och ting, för det jag vill veta, det har han begravt så djupt inom sig att han blir ilsken av smärta när han måste prata om det. Jag kan känna lite att jag blev "uppsagd" när hans egna dotter kom, då försvann all tid för mig, all tid jag hade behövt när jag var yngre... men men.

Månaderna gick och jag såg brudar komma och gå, jag var näst sist kvar men skulle inte gnälla. Vi hade en stackars tjej där, förståndshandikappad, ADHD, DAMP, skriv och läs svårigheter, från egytpen och pratade skånska. Hon hade bott på stället i nästan ett år! Jag, dom andra tjejerna och personalen led med henne, ingen visste hur många hon hade sett som kommit och gått och hon alltid fick stanna kvar. Jag minns henne med värme och jag önskar att hon hamnade rätt här i livet, stackars krake!

Tillslut var jag högst i rang, jag fick gå ut oftare, följa med och handla, göra saker och vara mer hos vår mattant i köket än någon annan. Maten var fantastisk! Vår söta lilla mattant gjorde mina dagar förgyllda med kroppkakaor, fläsk och löksås, rotmos, pannkakor, raggmunkar, åh allt gott! Hon var så duktig! Eftersom jag skötte mig ganska bra så fick jag tillslut åka iväg till en ridskola och rida. Tårarna rann hela ridlektionen, jag kunde inte ha varit lyckligare just då. Ridläraren berömde mig och min ridning, frågade vart jag ridit tidigare och jag berättade om flyinge, Gnesta, unghästarna, och vem min fostermamma varit, hon är ett känt namn i hästvärlden... Jag hoppade lyckligt av, ryktade hästen i över en timme efteråt, skämde bort honom med äpplen och morötter och tillslut klev jag in i bilen för att åka tillbaka hem. Min dag hade varit perfekt, men den skulle bli ännu bättre. När vi kom tillbaka till institutionen så stod min pappas firmabil utanför! Jag rusade till baksidan där jag hörde röster och precis runt hörnet möttes jag av min hund, min älskade Mickis. Han skrek av lycka, dom andra hundarna ylade högt och jag trodde att Mickis svans skulle gå av ett tag, han var så glad! Mamma och pappa hade fått ett samtal av soc, nu var det äntligen dags, dom hade hittat ett ställe åt mig, inte hemma och inte för långt bort, ett fint behandlingshem och jag skulle få åka dit och hälsa på, välja själv för en gångs skull.

Jag åkte till Alunda och mitt första intryck var, det ligger ju mitt ute på jävla landet! Bondehålan nummer ett, vad kunde det här stället erbjuda en trasig själv som mig? Själva huset l¨åg uppe på en kulle, ett stoort gult hus, ett gammalt hotell som gjorts om. Huset hade tre våningar plus vind och flera rum jag fick välja på. Jag valde ett längst bort, med mörkt grå tapet, garderob som var inbyggd i väggen, fin utsikt och balkong precis utanför fönstret. Jag ville verkligen dit. Personalen berättade att jag kunde flytta in när jag ville, informerade mig om regler och sånt och dom hade sett till att jag kunde börja i skolan på en gång efter påsklovet. Jag grät av lycka, bönade och bad att jag skulle få flytta ut dit på en gång. Luften var så ren där, det luktade skog, diesel och frihet.

I det där stora gula huset växte jag och blev Jehnie, den tjejen jag är idag, utan Fridegård och Lundagård hade jag aldrig klarat mig så långt i livet, jag önskar att jag kunde tacka all personal för allt dom gjort för mig. Underbara människor som fick mig att hitta rätt.

Resten av sommarn bodde jag kvar hos familjen W, bland mina "bröder". Jag fick snällt lära mig att ingå i en syskonskara och veta min plats, värst var P, han hade riktigt illa morgonhumör så ingen vågade jävlas med honom egentligen, men jag provade ett par få gånger tills jag lärde mig min plats. Nu idag älskar jag honom enormt och ser upp till honom, den duktiga människan som är lyckligt gift och som har vuxit till en fantastisk person.
Det har dom alla.

Sommaren tog slut för fort och socialen bestämde att jag skulle flytta tillbaka på prov hem till familjen H.
Mamman i familjen pratade inte med mig, såg inte åt mitt håll och sakta med säkert slutade jag bry mig, jag hade större problem, klädval och högstadiet. Jag gick tre dagar, TRE dagar i sjuan tillsammans med Emily & den sötaste pojken i världen tyckte jag, innan jag drog igen. Jag klarade inte av allt gnällande hemma, gap & skrik, tjat och bråk.
Jag fick se min äldre fosterbror åka in i hyllan i köket med en sån jävla smäll att hans ögonbryn sprack. Men vi fick höra att "det var hans eget fel2 och när vi skulle gå till skolan var vi tvungna att säga att han ramlat. Vilken LÖGN!
Jag var så arg den dagen, allt gick fel i skolan och när jag kom hem bröt helvetet lös. Jag var en äckelunge, allt var mitt fel och bråket förvärrandes när jag skrek tillbaka på ropen från övervåningen. Jag var så arg och besviken och det tog knäcken på mamman att jag gav svar på tal.
Hon grinade och ringde sin pappa av alla människor, en 80 årig änkeman som hade tillräckligt med bekymmer.
Jag blev vansinnig och skrek rakt ut att om jag inte fick åka därifrån så skulle jag slå sönder huset i småbitar och tro mig, jag var allvarlig. Jag har bara blivit så arg ett fåtal gånger efter det. Jag fick pappan att förlja med mig till taxihaket i Rimbo där han satte mig i en taxi och betalade cash. Jag åkte hem till min mamma.

Ett par veckor senare var det klart, jag fick stanna hemma, hämta alla mina saker.
Vi tog vår tvåfyrtiofemma och åkte upp, bara för att mötas av svarta soppsäckar ute på tomten. Pappan tog med sig hunden och grabbarnna ut så jag fick säga hejdå, mamman hade väl inte mod nog att gå ut. Det kändes tungt att lämna dom där stackarna ensamna i helvetet, men jag var tvungen att rädda mig själv innan det var försent.
Hunden var otroligt ledsen, det syntes och jag fällde inte en tår förens vi lämnat rimbo bakom oss, föralltid.

Jag bodde hemma i nio månader. Utan skolgång, utan ett skit.
Ekilla skolans rektor sa ifrån och sa skarpt nej till en så bekymmersam elev som mig. Socialen vägrade hjälpa till. Så där satt jag, fast hemma, grattis! Alla mina kompisar gick i skolan, och jag följde beverly hills, fin utbildning.
Tillslut hade soc hittat en familj, i GNESTA!
En hästgård, på landet, eget rum och sällskap av dem andra boende. Vi åkte dit och hälsade på, intet ont anande. Dem som bodde där var äldre än mig, trevliga och jätte snälla, berömde boendet och ägarna, men det var en bunt lögner fick jag reda på senare.
Jag flyttade dit, började sista terminen av sjuan, gick klart och hade fullt upp i skolan & stallet. Jag var ung, rökte och söp på helgerna hemma i Märsta, en buse redan då. Men väl i Gnesta slet jag i stallet och försökte så mycket jag kunde. Jag fick en egen häst, min favorit Sans Soucie! Dom hade tre hundar, fantastiska hundar som sprang med mig överallt. Mina helger hos mamma och pappa var ren avkoppling och pappa körde oft dit mig igen på söndagen för att kolla läget lite. Men tillslut tog stressen över, jag pallade inte mer och började med "dumhetsröka", inte mig emot, bara jag fick komma bort en sväng. Men det kostade pengar och jag såg aldrig röken av mitt egna barnbidrag/studiebidrag, så jag tilltog drastiska åtgärder via mamma och pappa. Jag tjatade, bönade och bad, toggde och betedde mig som jordens tönt förmodligen men så fort pappa var lite på lyset så öppnades plånboken för att försöka täcka över problemen.

Det blev en dyr hobby som såg till att mina betyg förstördes, jag förlorade två av mina bästa vänner och jag gjorde konstant bort mig. Jag flydde från min misär till vardag och det slutade nästan illa ett tag, när jag övergick till annat ihop med en vän. Det försvann pengar från familjen och jag hade redan fått nog, så efter ett gräl med en boende i familjen så drog jag, tog min väska oh började gå in mot Gnesta station. Jag hann inte långt innan min fosterpappa hann ikapp med bilen och bad mig sätta mig i bilen så vi kunde lösa problemen. Men envisa jag visste att måttet var rågat, jag fick skulden för tamejfan allt jämt och ständigt, jag orkade inte bo kvar och må som jag gjorde. Jag gick, 3.5 mil och satte mig på tåget, hem ljuva hem!
Det gick inte långt innan allt gick åt helvete hemma också, jag hade inga hemma tider, inga fasta regler och jag gjorde precis som jag själv ville. Jag var ute och söp, snodde mopeder och bilar ihop med grabbarna, var värst av alla och hamnade gärna i slagsmål. En helg hyrde jag en lokal för att ha fest för mina närmaste kompisar och allt gick väl bra, tills halva Märsta dök upp utanför dörren. Jag försökte kontrollera säkkert 100 fulla ungdomar, lycka till. Jag halsade en halv flaska vodka jag fick av en vän, sen svartnade det. Det enda jag minns är att jag var så förtvivlat ledsen och nerstämd och kände mig maktlös när folket fullkomligt slog sönder lokalen.

Jag låste tydligen in mig på toaletten och någon stackare hade sett mig med en stor kniv i handen, och försökte få upp dörren. När jag kom ut sprutade det blod ur armen och folk flydde fältet. Jag hade skrattat och inte fattat vad jag själv gjort. Jag ramlade ut ur lokalen och försökte fly när det blev tal om ambulans och poliser, jag kom dock inte speciellt långt. Hundra meter utanför lokalen föll jag ihop och flera människor sattte sig på mig för att hålla mig kvar, minutvis svimmade jag, och andra skrek jag rakt ut att jag var både röksugen och arg.
En väns mamma kom springade och drog sitt skärp runt armen på mig för att stoppa blodflödet. Ambulansen dök upp och jag for in till DS ihop med en vännina J. Väl inne mätte dom alkoholhalten, det var bra över 2.5 promille, jag var aspackad. Full som ett svin, utan tillsyn så skulle vi dra igen, dock kom vi bara till dörren ut, där stod min pappa...

"Jag har ärren kvar, som en påminnelse om all smärta jag gått igenom, men jag ångrar inget, utan mina fall hade jag aldrig rest mig igen"

Vintern passerade sakta men långsamt, varje torsdag ingick jag i ett program för barn med missbrukar föräldrar i Uppsala, något som kallades för trappan. Vi fick alla prata av oss, berätta om hur vi haft det och hur vi hade det nu, där vågade jag äntligen prata om hur jag hade det hos min fosterfamilj. När jag var där så fikade vi, jag och en kille till åt oss alltid proppmätta på mackor med pålägg, säkert en åtta -tio stycken för at vi innerst inne inte visste är vi skulle få så god mat igen. Den vintern var även mitt eksem extremt, hela min vänstra arm såg ut som ett öppet sår och personalen på trappan började gråta när jag klagade över att polotröjan fastnade i armen. Dom kavlade upp och upptäckte en inte så vackert infekterat eksem som varade enormt, därför fastnade tröjan i såret. Jag fick tegaderm, en kompress som inte ska fastna i huden, en linda och smärtstillande salva, i smyg.
Dagen efter gick jag till skolsköterskan och hon blev förskräckt, jag var ju allergisk mot kortison, så vad annat kunde jag göra än att smörja och tvätta med parfymfria medel? Jag fick med mig en lapp där det stod att jag omedelbart skule uppöka en hudläkare, jag visste vad för svar jag skulle få där hemma, ett hån skratt och "att jag fick skylla mig själv, ungen till fyllekajorna i märsta". Lappen kastade jag på väg hem, bara därför.

Mina knän krånglade mer än vanligt, jag var nästan alltid utomhus, vi gick till och från skolan, jag sprang ute på rasterna och i stallet framförallt. Jag bytte om i ett garage och fick springa in i kylan för att kasta mig in i duschen så jag inte skulle lukta häst. Våren kom, skolan slutade och jag fick med mig massor av skolböcker, jag skulle läsa in hela sexan under sommaren så jag kunde börja i sjuan till hösten, det var lycka! ett praktiskt exemplar på att jag inte var dum i huvudet som dom sa hemma, jag var tvärtom smart som få!

Sommaren spenderade vi som vanligt på Öland, Löttorps camping. Det var en form av frihet för oss ungar, vi kunde leka och jag fick massor av tjejkompisar, vi sprang efter pojkar och badade. Det fanns en äldre dam på campingen, Birgitta, jag kallade henne heliga Birgitta ibland bara för att hon var så go och kramglad och såg till att vi ungar kände oss speciella. Hon hade alltid godis åt oss och ett varmt leende som sa att allt skulle bli bättre, någon gång.

Tillsammans med fosterpappan gick vi långpromenader med hunden Kim och jag plockade blommor, pratade och lekte tillsammans med dom s.k bröderna. På ett ställe fanns det en stig, mitt ibland täta träd, harklöver och en liten rinnande å, det var så tyst där, att det blev mitt favorit ställe i hela världen! Där kunde jag pusta ut, lägga mig bland granar & tallar och bara njuta av allt bra, oftast tillsammans med hunden Kim, min trogna följeslagare.
Han var min bästa vän och han hade verkligen valt ut mig som sin, vi lekte, busade och badade ofta ihop.

Så kom den där dagen... dagen då mamman i familjens pappa blev sjuk oh behövde åka till Kalmar sjukhus.
Jag fick ansvar för bröderna, husvagnen och hunden. Självklart var jag stolt och nöjd med att jag fått detta förtroende! Så jag packar ihop hund, bröder, lunch och efterrätt och går över till familjen W's husvagn, så vi fick sällskap, men innan det såg jag till att låsa husvagnen ordentligt, det var det viktigaste.
Dagen gick och vi hade sjukt roligt, tills våra fosterföräldrar kom tillbaka, stressade, utmattade och hungriga, gissa vilka det gick ut över? oss barn. Vi fick höra, speciellt jag, hur värdelösa vi var, att vi var hycklar ungar och hemska. Men tillslut blev fostermamman tyst, och jag såg hur arg hon var. Jag förstod inte varför en det var jag som skulle få ta smällen, den här gången också! Husvagnslåset hade gått i baklås, något som tydligen var vanligt på vår modell av husvagn men jag blev helt förkrossad, jag som varit så duktig och klarat pojkarna, hund, mat, husvagn, ja allt hela dagen, nu skulle jag få stryk för att deras jävla husvagn gick i baklås?

Hon slog, ett slag, rakt över ansiktet. Jag sa inte ett ljud, men jag tog min Nokia 3310 i handen och slog tillbaka, med full kraft. Sen skrek jag bara -" kärringjävel, din feta kossa, rör mig aldrig igen, man slår fan inte barn!"
På två sekunder så hade jag tagit med mig det mest nödvändiga, och börjat springa därifrån i full fart, jag var rädd att pappan skulle komma efter mig, för då visste jag att jag lätt fått stryk så jag knappt kunde gå sen. Jag ringde först Linda L, min bästa vän och bara grät, jag visste ju inte vart fan jag skulle ta vägen, jag satt fast på den där förbannade campingen! Sen ringde jag pappa, som var lagom onykter, han kunde ju inte hjälpa mig! så jag smsade mamman i familjen W, förklarade att min mobil hade dåliga batterier och att jag behövde hjälp, nu på en gång. Jag fick panik när jag hörde min fosterpappa ropa efter mig, så jag sprang, rakt in i skogen, så långt in  jag bara vågade och la mig på en mossig, torr plats på en mindre gräsmatta, jag grät fötvivlat, jag var rädd, besviken och jag visste vad som skulle hända om jag gick tillbaka "hem".

Pappan i familjen W började leta efter mig diskret tillsammans med deras sheltie Mischa. Vi möttes efter en stund vid en fotbolls plan och jag fick följa med hem till deras husvagn. Väl inne i husvagnen drogs alla rullgardiner ner, husvagnen låstes och jag fick berätta i lugn och ro vad som hänt. Jag berättade mer än så, jag berättade om det egentligen hade varit. Mamman i familjen kontaktade socialen och medlade med min fosterfamilj, jag ville inte under några omständigheter flytta tillbaka till deras vagn, jag ville stanna hos familjen W tills allt ordnat sig.
Veckan efter dök min socialtant upp och vi kom fram till att jag skulle bo hos familjen W tills vidare, tills sommaren var slut och utredningen som inletts mot min fosterfamilj, avslutats. Mina s.k bröder förbjöds att komma till W's husvagn, vi fick inte prata, inte leka, inte umgås alls, för jag hade gjort fel och var dum, de var vad familjen sa till pojkarna. Vid ett enda tillfälle gick jag till fosterfamiljens husvagn, dom ville bjuda på mat och prata om saker och ting. Pastorfrun i vår församlings var med, annars hade jag aldrig gått dit. Middagen inleds med -" men din snorunge, ta inte i potatisen, du har ju inte tvättat händerna!" Jag drog, på en gång, fort gick det. Dom skulle fan inte få behandla mig som skit mer, aldrig i livet, jävla as. Jag hade visst tvättat händerna och skött mig, jag var inte värd att kallas snorunge!

Jag firade min födelsedag på öland, det året också, men med min nya familj för tillfället, familjen W.
Jag önskar att jag kunde fått stanna hos dom föralltid, men det spelar ingen roll, än idag är det min "andra familj".

Jag hatade att trippa på tå runt vår fostermamma, jag var alltid stressad, alltid orolig och spännde öronen så fort jag hörde steg i trappan. Värst var på morgonen när vi fick frukost, all stress, hon låg upp på övervåningen och skrek att hon minsann också var hungrig och att vår fosterpappa kunde kasta ut oss så hon fick mat någon gång. Jag vet att fler än en gång så önskade jag att hon satte i halsen och försvann, förevigt.

Promenaderna till skolan var oftast ett rent helvete, jag skämdes över att gå tillsammans med mina fosterbröder, speciellt den yngre. Utbrotten låg ofta precis under ytan och när han fick ett utbrott fanns det absolut INGENTING som kunde stoppa honom. Vid ett tillfälle gick en vän, J tillsammans med oss till skolan och tbrottet blev värre ään det någonsin varit. Lillkillen skrek, grät, gormade, snorade, slogs och tillslut bet han mig. Jag var livrädd men vägrade ge upp, antingen földe han med till skolan eller hem till terroristerna. Halvvägs till skolan fick jag vända, lyfta upp honom på ryggen och skynda mig hem med honom för att inte komma sent själv. Jag fick förstås skäll när vi kom hem igen, allt var ju mitt fel såklart. Jag grät hela vägen till skolan och resten av dagen låste jag in mig på toaletten i korridoren och längtade bort. Jag tror det var i samma veva jag började slåss med pojkarna och skar mig själv på ovansidan handen med en skarp glasbit. Jag blev direkt skickad till skolsköterskan som tvingade mig berätta vad som hände hemma egentligen. Fler än en gång gick jag dit och pratade av mig, jag var ändå livrädd att hon skulle berätta för mina fosterföräldrar...

Hästarna var min tillflykt lika mycket som hundpromenaderna med familjens gigantiska blandras Kim. Han tydde sig till mig, trösade mig och vi hade det väldigt bra ihop. Vi gick långa promenader längs banvallen, ibland fiskade jag och han tittade på fascinerat. Ett av helgbarnen C, lärde mig fiska, köra moppe, göra stenhårda snöbollar och mer än en gång rök vi ihop riktigt illa. En gång slog jag honom med knuten näve i ansiktet och fick tillbaka, sen gick han in för att skvallra för fosterföräldrarna. Jag blev riktigt ledsen och fick sitta på mitt rum, utan sällskap och mat, resten av dagen.

Bästa tiden var när min fosterfamilj umgicks ofta med familjen W, då blev jag aldrig bortglömd, pojkarna i den familjen skyddade mig alltid och inte långt efter det blev jag helgbarn hos dem. Jag tydde mig frutansvärt hårt till mamman i familjen, kramades konstant och hjälpte till hemma, samtidigt som jag lekte med grabbarna i familjen och promenerade med hunden Mischa.
Mamman i familjen W förstod tidigt att jag var det friska barnet i familjen och att jag ofta tryckte ner mig själv, hatade mig själv för minsta lilla misstag. Jag var hård mot mig själv, kastade i mig så mycket mat jag kom åt hemma hos dom och grät ofta. Mitt bästa minne är när jag fick ligga i de vuxnas säng en hel eftermiddag och titta på Pretty Woman. Jag åt chips, mös med hunden och kunde helt lugnt bara vara mig själv, slippa oroa mig för straff, utbrott, hot, slag eller alkohol. Mamma W tog även med mig till sitt jobb, en handelsträdgård där jag trives hur bra som heslt, någon sväng fick jag följa med till hotellet också, det var en upplevelse!
Grabbarna i familjen hade ofta vänner som kom över och alla var lika fantastiska och rara, speciellt en som jag nog kärade ner mig i rätt hårt. En sån där kärlek som bara infinner sig en gång liksom.
En julafton firade min helg familj med min fosterfamilj, under den dagen lärde jag mig att bugga, skratta för fulla muggar utan att vara rädd för att det var fel, och jag fick kramar, när ingen annan såg av mamma W.
Jag har så starka minnen från den julaftonen, jag tror det var den bästa någonsin.

Jag firar inte jul länge, inte alls, det finns ingen mening.

Den här sommaren fick jag också åka hem över en helg. Jag tror det var strax efter min födelsedag. Vi åkte till kalmar flygplats och jag vet att kvinnan i familjen frågade ut mig om vad jag skulle berätta när jag kom hem till mina föräldrar. Jag drog en lögn och sa att jag skulle berätta hur kul jag hade haft det, hur bra det var och att jag inte alls ville åka hem. Det var inte det jag sa när jag kom hem, tvärt om.

Att flyga i 45 minuter tillsammans med andra barn, pyssla och äta gott gjorde att jag glömde bort hur hemskt det var med turbulens ombord på ett så litet plan. När vi landade och klev av kom pappa ner och mötte mig vid planet, på den tiden jobbade han åt G.G och hade batch. Jag flög upp i famnen på honom, grät en skvätt och var överlycklig över att jag fått komma hem. Jag minns ingen alkohol den helgen, men jag vet att en av grann ungarna var ute med min hund Mickis och det gjorde mig förbannad. Så jag stormade ut för att hitta dom och fann dom på en annan gård, i full färd med att slå och fya hunden över något. Jag blev arg som ett bi, för mot dom, puttade omkull tjejen och tog med mig lilla Mickis hem. Jag förklarade för mamma vad som hänt och jag var väldigt upprörd. Mickis var min trygghet, min bästa vän. Han var en blue merle färgad shetland sheepdog med det största hjärtat i världen. Han älskade allt och alla.

Helgen gick fort och innan jag visste ordet av det så var jag tillbaka på öland utan att ha fått berätta speciellt mycket om min hemska sommar. Hos familjen var allt som vanligt, jag var barnvakt, hundskötare, diskare och sov dåligt om nätterna. Vi kom hem och jag åkte tillsammans med min pappa och mamma till marlings bo på fiske semester. Jag älskar att fiska ihop med pappa, för då är han inte onykter. Mickis var med och vi badade trots att det var bra kallt i vattnet. Vi fiskade, plockade bär och åkte alltför tidigt hem. Fiske semester i marlingsbo hade vi varit på tidigare, jag älskade det nästan lika mycket som våra somrar i småland.

Jag hade alla mina ridsaker i förrådet som var svinkallt så när vintern kom var jag jämt förkyld. Jag fick duscha inomhus direkt när jag kom hem just för kvinnans allergi bekymmer. Ibland kom jag för sent hem och fick skäll som en hund. Oftast så kunde min ridlärare bekräfta att jag hjälpt till i stallet och var därför sen hem.
Jag älskade att vara i stallet, det var min trygghet, mitt lugn. Jag hade väldigt bra vänner i stallet oh var alltid glad när jag var där. Jag red två lektioner i veckan, skötte hästar hit och dit, och tillslut skramlade det om mig. Skolan reagerade på att jag smalnade och att jag blev mer och mer tillbakadragen. Detta berodde på våra mat rutiner och all stress runtomkring. När kvinnan bestämde sig för att vi antingen ljugit eller varit dumma så hade vi 60 sekunder på oss att äta upp det som fanns på tallriken. Än idag, nästan tio år senare sitter beteendet kvar i ryggraden. Jag stress äter, äter så mycket jag orkar och får i mig, sen säger det tvärstop. Jag får panik om jag börjar tänka på att lugna ner mig och ännu värre är det om någon annan ber mig ta det lugnt med maten. Vill någon smaka kan jag få svarta ögon och uttala dödshot utan att mena det, min mat!

Jag är psykiskt instabil i vissa lägen, speciellt när minnena slår tillbaka med full kraft.

Livet har gått hårt åt mig som missbrukarbarn.

Efter det misslyckade nyåret så blev jag någon gång på vårkanten heltidsplacerad hos Familjen Stille/Gustafsson.
Jag fick lära mig att åka buss till skolan från Odensala, det var tufft. På hela bussen så fanns det bara en tjej jag pratade med och alltid satt med, sökte mig till henne, hon kändes trygg.
Flera gånger masade jag mig till bussen så sakta jag kunde bara för att missa den så jag kanske skulle få vara hemma, förmodligen på måndagar, jag var redan då morgontrött. Pappan i familjen fick stäla upp och skjutsa mig för hemma fick jag minnsan inte vara om jag inte var sjuk.
En gång skulle familjen åka bort och jag skulle inte följa med så jag skulle vara hos min fd jourfamilj som ändå var grannar med oss. Jag vet att jag rymde hem till mamma i ren protest efter skolan och jag ville verkligen inte vara hos dom, jag ville vara hos MIN familj, ingen annan. Jag grät högt när mamma ringde socialen och talade om att jag var hemma hos henne, jag såg det som ett fruktansvärt svek från min mammas sida.

Under tiden i Odelskolan så hade jag fått prata med en psykolog, jag anser än idag att han är den bäste man som någonsin gått i ett par skor. A.M lärde mig att prata om mina känslor, han lärde mig fäktas och han stimulerade mina sinnen så när jag gick ifrån hans kontor så var jag tom.
Han lärde mig att räkna, tillsammans med min mamma. Min mamma hade nämligen inget tålamod med mig och förstörde mitt sinne för matematik som liten. Anders lärde mig att ha tålamod och försöka EN gång till. Han hjälpte mig att förstå saker barn inte normalt förstår och jag tror än idag, att han en av anledningarna till att jag klarat mig så bra.

Så kom dagen när jag fick veta att jag skulle få flytta till en annan familj. Som barn blir du ju självklart ledsen över att behöva lämna tryggheten du känt så länge hos någon, under hela min tid hos dom såg jag aldrig en droppe alkohol drickas.
Jag älskade att vara hos "mormor" i hennes lilla hus och ute på gårdsplanen, dom hade även en vuxen tjej som bodde i ett hus nära stallet och henne tyckte jag jätte mycket om, jag har fortfarande kvar en fasanfjäder jag fick av henne.
Mormorn lät mig oftast vara i stallet och sköta mig själv, men jag lekte också tillsammans med dom andra barnen som var yngre än mig och såg inga som helst problem med det.
Men nu skulle jag få flytta.

Vi åkte tillsammans med socialtjänsten för att hälsa på den här familjen i Rimbo. På ytan såg allt väldigt bra ut, dom var trevliga, hade en stor hund som hette Kim som jag älskade och lovade att jag skulle få fortsätta rida & jag skulle få ett eget rumi. Vid ett tillfälle åkte jag tillsammans med pappa i lastbilen och lämnade elvaror i Rimbo, då visade jag honom vart de bodde och pappa var så stolt över mitt lokalsinne. Det han inte visste var att jag redan då bara hade kartlagt min flyktväg om jag inte trivdes.
Sommaren närmade sig och jag fick ha ett födelsedags kalas med alla grannungar för jag skulle ju inte fira min födelsedag tillsammans med familjen Stille/Gustafsson mer. Jag höll mitt pokerfejs men under var jag så ledsen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde då inte sätta ord på känslorna men nu vet jag att jag var förtvivlad, rädd och osäker på vad som skulle ske med mig nu.


Jag flyttade, fick ett eget rum och tillsammans med familjen fick jag lära känna alla andra som var där till och från. Jonathan, en liten kille med vad jag förmodar var ADHD, DAMP & Autism skulle komma att bli min nya lillebror.
Kvinnan i familjen var även chefen och bestämde allt. Hon var då dagmamma åt yngre barn och det tyckte jag var roligt. Mannen jobbade natt på posten.
I familjen hade vi också fem helgbarn i olika åldrar, ibland riktiga monster. Dom styrde och ställde, kallade mig saker och jag fick alltid skulden, oavsett vad det berodde på och vems fel det var. Den enda av dom jag verkligen trivdes med och älskade högt var C. Han och jag skulle få växta tillsammans, vara med om så många äventyr.
Kvinnan i familjen var ibland bra, stöttande och rolig men oftast så gick jag på tå omkring henne, smörade och försökte få henne att inte bli arg på mig, hon hade ett hemskt humör och var förbannat sträng i onödan, jag kanske var knepig som barn, men jag förtjänade inte att bli hjärtvättad.

Min första sommar tillsammans med dom spenderade vi på Löttorps camping, Öland. Det var givetvis spännande med semester i stuga, någonstans där jag aldrig varit förut, men mina nerver började redan bli dåliga. Jag visste att minsta lilla grej betydde att vi fick skäll, tomma hot utdelades och Kvinnan fick gigantiska utbrott.
Jag såg henne som en duktig skådespelare, för varje gång vi hade besök så var allt så bra, vi barn mådde så bra och allt var så fint så. Inte alls!
Både jag och lillkillen fick stå ut med hot från mannen och kvinnans ångestattacker, hon dränkte oss i dålig självkänsla och jag fattade nog aldrig var som hände. Jag blev så konstant nertryckt och fick höra att det var så mycket fel på mig att jag tillslut började tro dem.
Jag talade om för människor att jag var värdelös, jag trodde ju det!
När man växer upp som missbrukarbarn så tror man ofta att ett visst beteende är normalt, för du har hela livet fått höra att hos dina föräldrar så är det inte normala hemförhållanden. Jag var förmodligt psyksjuk och led av alla möjliga sjukdommar, mina föräldrar var värdelösa fyllkajor (jag hatar det ordet, fyllkajor, än idag) jag var socialt inkompetent och dysfunktionell på de flesta sätt och vis.

Min födelsedag kom och jag fick helt meningslösa presenter men som hade ett budskap. En klocka - kom alltid i tid. Kläder - mina var så fula. En kam - mitt hår var ovårdat.
När jag kom till familjen i början av sommaren var mitt hår dränkt av löss, så jag fick saneras och klippas, jätte kort. Jag mådde dåligt av det så jag gick mest runt i keps.

Hösten närmade sig och vi åkte hem, jag vill direkt hem till mamma och pappa, jag trodde att om jag berättade då hur jag haft det så skulle dom göra något åt saken. Men mina föräldrar förstod aldrig allvaret i situationen, inte då iallafall. På senare dagar skulle min mamma förstå och mina föräldrar fick kämpa för att få mig fri därifrån.

Jag började återigen i Odenskolan och fick skolskjuts varje dag, vilken lycka. Jag blev alltid hämtad först och sen vartanefter hämtade vi upp dom andra barnen, det gjorde att jag oftast satt i framsätet tillsammans med chauffören.
Jag hade under det året bara tre olika chaufförer, två ordinarie som hetter Krister/Christer båda två och en tjej som var vikarie. Jag älskade att åka den där vägen mellan Rimbo och Märsta, helt underbar natur, risken fanns att vi kunde få se vilt och vid mer än ett tillfälle fick jag följa med en ab chaufförerna hem och fika, med hans dotter som jag än idag håller av.

Sen så kom sommaren igen. Vi åkte till Öland, bodde i husvagn på "gräddhyllan" och lärde känna ännu mer människor. Den här campingen är kristen, såsom min fosterfamilj. Det tog mig lång tid att sluta svära och säga dumheter, men tillslut lärde jag mig. Många vuxna runtom tydde sig till mig, lekte med mig coh hjälpte mig på olika sätt. Jag älskade stranden och fiskade ganska många gånger med ett spö jag fått av pappa.
Det bodde väldigt många ungdomar och barn på campingen och vi flickor svärmade för vissa pojkar som ingick i familjen Wärnberg. Den familjen skulle bli min räddning en senare gång i livet.
Vi hade väldigt kul ihop denna stora skara barn, ungdomar och det var en flykt att få leka med dom på stranden, lekparken och gå promenader. Jag lärde känna en tjej som inte bodde på campingen med som lekte där -  Patti. Hon var nog min bästa vän, med utländskt påbrå så var hon hur vacker som helst, Vi hade sjukt roligt ihop, hon kunde komma på dom mest tokiga ideérna och drog med mig på äventyr. Vi var hos bonden på andra sidan vägen och hjälpte honom med kattungarna, jag hjälpte honom att mjölka korna och när vi var där så lånade jag kläder av patti så jag inte skulle lukta när jag kom hem igen, Kvinnan i familjen hade allergi mot det mesta, speciellt dumma barn.

När jag insåg att bilarna inte körde på mig utan stannade så blev jag förtvivlat tom. Jag blev ledsen och förstod inte varför dom stannade på en sån stor väg. Till min räddning så hade två pojkar i min ålder stannat bilarna och släpade mig av från vägen. Jag blev hemskt arg för jag hade ställt in mig på att allt skulle lösa sig bara jag försvann. Pojkarna var mina barndoms vänner och dom blev självklart förskräckta över vad som hände. Jag tror aldrig någon sa något om händelsen för strax efter så kom pappa för att hämta mig.

I samma veva insåg mina fröknar att jag var dels rymningsbenägen och att matematik var mitt tuffaste ämne. Jag hatade idrotten minst lika mycket. Min mamma hade tagit ett fantastiskt beslut om att jag skulle börja i en special skola, odenskolan i märsta och där fick jag en plats till andraklass. Vid den här tidpunkten hade jag hamnat i min andra jourfamilj, familjen Stille/Gustafsson. En underbar familj som fick mig att känna mig som deras egna. Hos dom hade jag alltid skoj, först bodde jag där på helgerna men senare också på heltid. Dom hade två mindre barn som jag älskade villkorslöst. Dom hade hästar, fyrhjuling och en grannfamilj där jag tidigare varit som jourbarn som hade en hel flock ungar att leka med. Jag började i odenskolan och minns den som riktigt bra, dock med en salig blandning av ungar, men av sex elever var vi iallafall två flickor.

Mina lärare där hade större förståelse för mig och min problematik i skolan, det mesta berodde på att jag hade bagaget fullt hemifrån. Jag upplevde mina lärare och klasskamrater som stränga och roliga, men nu i vuxen ålder har jag insett hur dom kämpat för min skull.

Under den här tiden valde också mina föräldrar att separera ett tag. Pappa flyttade till en lägenhet i Valsta och mamma bodde kvar. Jag minns bara ett tillfälle när jag vistades i pappas nya lägenhet. Vi var och handlade barbie med tillbehör och pappa passade på att gå på bolaget, vilket som gjorde mig nervös. Vi kom hem och jag lekte glatt men tyst med mina nya dockor medans pappa befann sig i vardagsrummet och drack. Tillslut skrek det i magen och när jag skulle fråga pappa om mat så hade han gått och lagt sig. Jag försökte hitta något att äta själv för att slippa väcka honom.

Jag vet inte om jag åkte dit mer, inte vad jag minns iallafall. Pappa träffade någon ny på sitt jobb och jag berättade det för mamma. Hon blev inte glad men samtidigt så fokuserade hon på sitt. Hon gick på AA och jag minns faktiskt hur bra vi hade det tillsammans när hon var nykter. Hon var varm och kärleksfull, vi gick på gympa ihop och jag hade tillgång till en mamma jag aldrig haft förut. Pappa flyttade igen till en lägenhet ovanpå ett garage ute på landet och jag blev lovad att vi skulle åka skridskor, pulka och att vi skulle göra något tillsammans jag och pappa. Bara vi. Sveket slog mig i ansiktet ännu en gång. Pappa söp sig full som vanligt och jag fick sitta på golvet hela helgen framför tvn. Efter det ville jag inte åka dit igen.

Men på nyår skulle jag och pappa fira en sen jul och nyår hos hans nya tjej tillsammans med hennes barn. Mitt första intryck var att jag inte var välkommen, jag fick inte röra mig fritt, var tvungen att äta det som serverades trots att jag inte tyckte om, jag fick inte bada badkar så hennes äldsta dotter viskade åt mig att duscha så länge jag bara orkade. Givetvis gjorde jag det och fick veta hut av pappas tjej.
Nyårs kvällen var jag tvungen att äta räkor trots att jag hatar det. Jag bestämde mig för att hämnas. Jag fick kinapuffar av pappa som jag lindade ihop till en stor laddning, ringde på dörren, tände på, slängde in och sprang ut på gatan. Det sa pang något förbannat och innefrån hörde jag ett gallskrik följt av svordomar och pappas onyktra skratt.

Jag har väldigt starka minnen från stallet där vi ledde ut hästarna och borstade på dem i gången. Nobel Jet & Nobel Harmony. Syrrans pappa ägde dessa två och jag såg Jet som min helt klart. Han var en stor travare, världens snällaste och älskade att bli klappad på innerlåret. Vid ett tillfälle fick jag och min systers syster rida tillsammans på en av dom. Det var högt upp, vi satt ovan på täcket och njöt för fulla muggar, tills hästen blev skrämd av något i diket och kastade sig åt sidan. Vi föll av illa kvickt, jag först och sen systernn, på mig, över mig. Jag tappade luften och ville nog aldrig mer sitta på en häst, iallafall inte en med täcke på.

Min syster skötte allt det praktiska, körde mig till och från dagis, såg till att jag åt som jag skulle, jag fick vara med lite över allt när hon for iväg på grejer. Min bror däremot såg till att socialen styrde upp allt som behövdes, men mina föräldrar lyckades manipulera till sig mig igen. Så jag fick flytta hem till mina föräldrar igen. Inte långt efter det flyttade vi till ett annat område och jag skulle börja i skolan. Under nästan hela min dagis period hade jag gått tillsammans med min bästa vän, men nu var det slut. Hon fick börja i en annan klass, p en annan del av skolan, vilket jag inte alls var nöjd med. I början tyckte jag, precis som dom flesta barn att skllan var rolig, men den där ständiga klumpen i magen tog kål på all min leklust. Vid flera tillfällen var det jag som fick gå och handla och se till att vi hade något hemma att äta, för mamma var oförmögen att gå upp och laga någon mat. Jag oroade mig konstant för hur det skulle se ut och låta när jag kom hem från skolan, så istället för att gå och oroa mig så rymde jag hem, för att finnas där och veta vad som pågick.

Under min uppväxt hade jag ofta hört mina föräldrar bråka riktigt illa, oftast låste jag in mig under bråken, på toaletten, i ett skåp i köket, vart som helst. Värst var när pappas raseriutbrott gick för lång. När han slog, flera gånger, hårt. Jag var alltid lika rädd, men stelnade och var oförmögen att gå fram och avbryta, rädd för mitt eget liv. Jag minns hur folk tittade på mammas solglasögon och sjal, hur hon såg ut på jobbet, skräcken i hennes ögon. Ibland gick hennes missnöje ut över mig, jag var väl olydig och det resulterade i att mamma drog mig i öronen, håret och någon gång fick jag en örfil. Jag tog smällarna, bannade mig själv och gick in på mitt rum. På något sätt så inbillade jag mig som liten att det alltid var mitt fel att dom drack och slogs. Om jag lekte lite tystare, var lite snällare, inte sög på nappen, inte gjorde några hastiga rörelser så skulle dom inte fortsätta bråka och dricka, för mamma sa ju att det var mitt fel att hon drack, jag var så besvärlig och äcklig.

I skolan började lärarna se mitt beteendemönster, jag slogs med pojkarna som var störst, lekte alltid värst, låste in mig på toaletten, fick raseriutbrott och klarade in av ett nej. Mina lärare försökte, jag var bara sju år, men det gick inte så bra. En sen eftermiddag när jag var på fritids var jag tyst och lugn, en lustig syn, jag som alltid syntes och hördes. Sen bara försvann jag, ingen hittade mig, någonstans.
Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ut till vägen, gamla motorvägen, men när jag väl låg där mitt på vägen var jag helt säker på att jag skulle till himlen och att allt skulle kännas så mycket bättre...

Mitt namn är Jennie Sofia Maria Linnéa Camilla Nordström.
Jag är född den 16 juli 1990 och fyller alltså 20 år i år.
Jag har fyra stycken halvsyskon som är 17, 20 & 25 år äldre än mig.
Jag är dotter till två alkoholister.
THIS IS MY STORY OF A LIFETIME.

Jag vet inte riktigt hur allting började, men jag vet att vuxna alltid har tyckt så synd om mig. Som liten så rymde jag ofta från dagiset jag gick på, pratade inte med någon om hur det var hemma och höll mig gärna till min bästa vän Linda. Jag minns inte hur det gick till riktigt med en dag kom min styster och hämtade mig på dagis, hemma hos henne och hennes pappas familj skulle jag bo. Det kändes nog konstigt i början men så fick det blir. I efterhand har jag fått reda på att det var min mormor och syskon som blandade in socialen i härvan. Beslut togs - antingen skulle min föräldrar sluta dricka eller så fick jag inte bo hemma. Valet var förstås svårt, alkoholen drog mer än vad deras dotter gjorde. Så jag fick bo hos min syster. Hon är 17 år äldre än mig.

Min mamma har haft alkoholproblem sen hon födde sitt första barn, min bror. Han är idag 40 år gammal. Vi har fått olika uppfattningar om varför, jag vet att jag alltid frågat mamma varför hon började och jag har väl dragit mina egna slutsatser, dålig uppväxt, alkoholiserad morfar, manodepressiv morbror som tog livet av sig som 18 åring, dåliga relationer till alkhol redan från början, stress, ätstörningar m.m
Än idag är min mamma oförmögen att svara på den frågan själv, varför hon började dricka.

Min pappa började dricka i tidig ålder och har väl trots allt haft en normal uppväxt under femtio och sextiotalet, flera syskon, en alkoholiserad pappa dock, men många vänner som ung och träffade sitt livs första kärlek som 15 åring. Tillsammans har dom två barn, 45 & 37 år gamla idag. Den kärlekshistorien fick ett tragiskt slut, min pappa drack för mycket och var elak på fyllan. Jag har alltid sett upp till min pappa, alltid. Han har varit min idol oavsett om han har varit onykter, det var oftast då han var som snällast mot mig, gav mig pengar till godis, försökte laga mat utan att bränna allt, drog roliga historier eller sov som en stock.

Jag har självklart många bra minnen också tillsammans med mina föräldrar, men oftast när dom var nyktra. Jakt och fiske med pappa, ute i ladugården, i bilen på väg mot småland, ute i skogen och plockade svamp, när vi red ihop, åkte lastbil tillsammans, var ute i rabatten eller när han pysslade med bilen. På äldre dar har jag väl mindre bra minnen förut under dom 11 månaderna han faktiskt var nykter under 2009. Då trivdes jag med pappa, även om hans humör var förjävligt. Nu har jag fått veta att han faktiskt inte alls var nykter i 11 månader utan drack nästintill varje helg ändå, trots att han gått på AAmöten. Min pappa har nog alltid lyckats sköta sitt jobb, trots sina alkoholproblem. Jag har nästan aldrig sett honom ute och festa med sina kompisar, han har nog inga heller. Oftast har han suttit hemma eller legat ner för den delen.

Med min mamma minns jag kramarna, skuldkänslorna och hatet som växte i hennes ögon när hon var onykter. Men dom bra stunderna är svaga. I husvagnen var hon oftast onykter, i småland var hon onykter, hemma var hon onykter. Men julafton, hos mormor & morfar kommer jag ihåg. Mycket väl. Varken mamma eller pappa drack alls då, men humöret var oftast dåligt hos dem båda, bilresan ut till bromma var ofta förjävlig rent ut sagt, dom bråkade om det mesta. Jag och min mamma har alltid haft mycket gemensamt, hundar, hästar, katter, fåglar, blommor, natur osv.

Jag kommer ihåg när jag hade Pelle, en nymfparakit pappa hittat när han körde taxi en natt. Han älskade mammas halskedja och att sitta i fönstret och på min axel. Han var fantastisk. En dag när jag och mamma kom hem från dagis så låg han bara där i buren, han hade somnat föralltid och flygit till himmlen sa mamma. Jag var förstås hemskt upprörd över att min bästa kompis dött så pappa yttrade orden -"du får välja vilket djur i världen du vill ha, jag lovar att du ska få det" självklart var han onykter vid det tillfället. Jag satt i soffan och tänkte på krokodiler kommer jag ihåg, jag var inte alls gammal, 4-5 kanske och på tvn dyker det upp en förbannad whiskeysreklam, alltså katmatreklam. Jag brister ut i hög ton "PAPPA! JAG VILL HA EN KATTUNGE!" Jag var inget smart barn, jag kunde ha fått vad jag ville, en häst, en elefant, en tiger, en hund, en råtta, vad fan som helst, men nej, en kattjävel blev det!

Vid ett senare tillfälle åkte vi ut till blacksta, en arbetskamrat till pappa som nyss fått kattungar. Jag fick välja precis vilken jag ville, en hona som skulle få heta Mimmie. Det här var nog ett sätt att försöka dölja deras alkholism för mig, deras sätt att visa kärlek och dölja sina skuldkänslor.

Katten följdes av en stor blandras tik som hette Zita, hon var stor som ett hus, vägde runt 70 kilo och ett riktigt sängliggar monster. En omplacering som inte mina föräldrar skulle ha tagit, min mamma har erkänt att det var dumt, för dom visste ju att hon hade beteende problem och det hade bara varit en tidsfråga innan något gick snett. Det som jag minns starkast är att hon alltid gick lös med mig, som 5-6 åring, hon var alltid med ute på gården och lekte lös bland alla andra barn, vi var en stor skala ungar i blandade åldrar. På vintrern drog hon mig coh kompisar i pulka, skitkul! Hon var min bästa vän och om jag gick ut på gården för att leka själv så satt hon i fönstret och höll koll, förmodligen medveten om att mina föräldrar knappast var nyktra om dom inte var på jobbet. Jag kommer ihåg att både pappa och mamma kom hem blåslagna efter att ha varit ute med henne, hon drog omkull dom så det dånade i backen. Men med mig gick hon fint och var väldens snällaste mot alla människor och djur. Pappa hade en egen fotölj i vardagsrummet som hon älskade att ligga i och om jag kröp ner hos henne, trång och varmt så sa hon inte ett ljud. Men när min pappa skulle komma och sätta sig så morrade hon högt och visade tänderna. Sen kom dagen när allt förändrades. Promenaden till dagis var precis som vanligt, vägrade hålla mamma i handen, lekte med Zita och ville egentligen gå hem igen. Väl på dagis betedde sig fröknarna konstigt, kramades och vi fick pannkakor fast det inte ens var pannkaks dag. Mot slutet av dagen kom min syster och hämtade mig och sa att jag skulle få vara med henne ett tag, i bilen förklarade hon att jag skulle få bo hos henne och hennes pappas familj ett tag tills mamma kunde hämta mig igen och inte drack mer.
Mina minnen i från den tiden är riktigt bra, jag fick lekkamrater i min egenålder, syrrans pappa hade en dotter som är ett år äldre än mig och en son som är två år yngre än mig. Tillsammans bodde vi på en hästgård utanför Rotebro. Jag var omgiven av människor som inte drack, som älskade mig, hästar & natur.
Förmodligen var det därför jag började med hästar överhuvudtaget. Det är jag oerhört tacksam över.

Jag har så mycket att skriva, men jag tar det del för del, annars orkar jag inte.
Fortsättning följer...