Förlåt mig fader
Den här sommaren fick jag också åka hem över en helg. Jag tror det var strax efter min födelsedag. Vi åkte till kalmar flygplats och jag vet att kvinnan i familjen frågade ut mig om vad jag skulle berätta när jag kom hem till mina föräldrar. Jag drog en lögn och sa att jag skulle berätta hur kul jag hade haft det, hur bra det var och att jag inte alls ville åka hem. Det var inte det jag sa när jag kom hem, tvärt om.
Att flyga i 45 minuter tillsammans med andra barn, pyssla och äta gott gjorde att jag glömde bort hur hemskt det var med turbulens ombord på ett så litet plan. När vi landade och klev av kom pappa ner och mötte mig vid planet, på den tiden jobbade han åt G.G och hade batch. Jag flög upp i famnen på honom, grät en skvätt och var överlycklig över att jag fått komma hem. Jag minns ingen alkohol den helgen, men jag vet att en av grann ungarna var ute med min hund Mickis och det gjorde mig förbannad. Så jag stormade ut för att hitta dom och fann dom på en annan gård, i full färd med att slå och fya hunden över något. Jag blev arg som ett bi, för mot dom, puttade omkull tjejen och tog med mig lilla Mickis hem. Jag förklarade för mamma vad som hänt och jag var väldigt upprörd. Mickis var min trygghet, min bästa vän. Han var en blue merle färgad shetland sheepdog med det största hjärtat i världen. Han älskade allt och alla.
Helgen gick fort och innan jag visste ordet av det så var jag tillbaka på öland utan att ha fått berätta speciellt mycket om min hemska sommar. Hos familjen var allt som vanligt, jag var barnvakt, hundskötare, diskare och sov dåligt om nätterna. Vi kom hem och jag åkte tillsammans med min pappa och mamma till marlings bo på fiske semester. Jag älskar att fiska ihop med pappa, för då är han inte onykter. Mickis var med och vi badade trots att det var bra kallt i vattnet. Vi fiskade, plockade bär och åkte alltför tidigt hem. Fiske semester i marlingsbo hade vi varit på tidigare, jag älskade det nästan lika mycket som våra somrar i småland.
Jag hade alla mina ridsaker i förrådet som var svinkallt så när vintern kom var jag jämt förkyld. Jag fick duscha inomhus direkt när jag kom hem just för kvinnans allergi bekymmer. Ibland kom jag för sent hem och fick skäll som en hund. Oftast så kunde min ridlärare bekräfta att jag hjälpt till i stallet och var därför sen hem.
Jag älskade att vara i stallet, det var min trygghet, mitt lugn. Jag hade väldigt bra vänner i stallet oh var alltid glad när jag var där. Jag red två lektioner i veckan, skötte hästar hit och dit, och tillslut skramlade det om mig. Skolan reagerade på att jag smalnade och att jag blev mer och mer tillbakadragen. Detta berodde på våra mat rutiner och all stress runtomkring. När kvinnan bestämde sig för att vi antingen ljugit eller varit dumma så hade vi 60 sekunder på oss att äta upp det som fanns på tallriken. Än idag, nästan tio år senare sitter beteendet kvar i ryggraden. Jag stress äter, äter så mycket jag orkar och får i mig, sen säger det tvärstop. Jag får panik om jag börjar tänka på att lugna ner mig och ännu värre är det om någon annan ber mig ta det lugnt med maten. Vill någon smaka kan jag få svarta ögon och uttala dödshot utan att mena det, min mat!
Jag är psykiskt instabil i vissa lägen, speciellt när minnena slår tillbaka med full kraft.
Att flyga i 45 minuter tillsammans med andra barn, pyssla och äta gott gjorde att jag glömde bort hur hemskt det var med turbulens ombord på ett så litet plan. När vi landade och klev av kom pappa ner och mötte mig vid planet, på den tiden jobbade han åt G.G och hade batch. Jag flög upp i famnen på honom, grät en skvätt och var överlycklig över att jag fått komma hem. Jag minns ingen alkohol den helgen, men jag vet att en av grann ungarna var ute med min hund Mickis och det gjorde mig förbannad. Så jag stormade ut för att hitta dom och fann dom på en annan gård, i full färd med att slå och fya hunden över något. Jag blev arg som ett bi, för mot dom, puttade omkull tjejen och tog med mig lilla Mickis hem. Jag förklarade för mamma vad som hänt och jag var väldigt upprörd. Mickis var min trygghet, min bästa vän. Han var en blue merle färgad shetland sheepdog med det största hjärtat i världen. Han älskade allt och alla.
Helgen gick fort och innan jag visste ordet av det så var jag tillbaka på öland utan att ha fått berätta speciellt mycket om min hemska sommar. Hos familjen var allt som vanligt, jag var barnvakt, hundskötare, diskare och sov dåligt om nätterna. Vi kom hem och jag åkte tillsammans med min pappa och mamma till marlings bo på fiske semester. Jag älskar att fiska ihop med pappa, för då är han inte onykter. Mickis var med och vi badade trots att det var bra kallt i vattnet. Vi fiskade, plockade bär och åkte alltför tidigt hem. Fiske semester i marlingsbo hade vi varit på tidigare, jag älskade det nästan lika mycket som våra somrar i småland.
Jag hade alla mina ridsaker i förrådet som var svinkallt så när vintern kom var jag jämt förkyld. Jag fick duscha inomhus direkt när jag kom hem just för kvinnans allergi bekymmer. Ibland kom jag för sent hem och fick skäll som en hund. Oftast så kunde min ridlärare bekräfta att jag hjälpt till i stallet och var därför sen hem.
Jag älskade att vara i stallet, det var min trygghet, mitt lugn. Jag hade väldigt bra vänner i stallet oh var alltid glad när jag var där. Jag red två lektioner i veckan, skötte hästar hit och dit, och tillslut skramlade det om mig. Skolan reagerade på att jag smalnade och att jag blev mer och mer tillbakadragen. Detta berodde på våra mat rutiner och all stress runtomkring. När kvinnan bestämde sig för att vi antingen ljugit eller varit dumma så hade vi 60 sekunder på oss att äta upp det som fanns på tallriken. Än idag, nästan tio år senare sitter beteendet kvar i ryggraden. Jag stress äter, äter så mycket jag orkar och får i mig, sen säger det tvärstop. Jag får panik om jag börjar tänka på att lugna ner mig och ännu värre är det om någon annan ber mig ta det lugnt med maten. Vill någon smaka kan jag få svarta ögon och uttala dödshot utan att mena det, min mat!
Jag är psykiskt instabil i vissa lägen, speciellt när minnena slår tillbaka med full kraft.
Fyra år till salu?
Livet har gått hårt åt mig som missbrukarbarn.
Efter det misslyckade nyåret så blev jag någon gång på vårkanten heltidsplacerad hos Familjen Stille/Gustafsson.
Jag fick lära mig att åka buss till skolan från Odensala, det var tufft. På hela bussen så fanns det bara en tjej jag pratade med och alltid satt med, sökte mig till henne, hon kändes trygg.
Flera gånger masade jag mig till bussen så sakta jag kunde bara för att missa den så jag kanske skulle få vara hemma, förmodligen på måndagar, jag var redan då morgontrött. Pappan i familjen fick stäla upp och skjutsa mig för hemma fick jag minnsan inte vara om jag inte var sjuk.
En gång skulle familjen åka bort och jag skulle inte följa med så jag skulle vara hos min fd jourfamilj som ändå var grannar med oss. Jag vet att jag rymde hem till mamma i ren protest efter skolan och jag ville verkligen inte vara hos dom, jag ville vara hos MIN familj, ingen annan. Jag grät högt när mamma ringde socialen och talade om att jag var hemma hos henne, jag såg det som ett fruktansvärt svek från min mammas sida.
Under tiden i Odelskolan så hade jag fått prata med en psykolog, jag anser än idag att han är den bäste man som någonsin gått i ett par skor. A.M lärde mig att prata om mina känslor, han lärde mig fäktas och han stimulerade mina sinnen så när jag gick ifrån hans kontor så var jag tom.
Han lärde mig att räkna, tillsammans med min mamma. Min mamma hade nämligen inget tålamod med mig och förstörde mitt sinne för matematik som liten. Anders lärde mig att ha tålamod och försöka EN gång till. Han hjälpte mig att förstå saker barn inte normalt förstår och jag tror än idag, att han en av anledningarna till att jag klarat mig så bra.
Så kom dagen när jag fick veta att jag skulle få flytta till en annan familj. Som barn blir du ju självklart ledsen över att behöva lämna tryggheten du känt så länge hos någon, under hela min tid hos dom såg jag aldrig en droppe alkohol drickas.
Jag älskade att vara hos "mormor" i hennes lilla hus och ute på gårdsplanen, dom hade även en vuxen tjej som bodde i ett hus nära stallet och henne tyckte jag jätte mycket om, jag har fortfarande kvar en fasanfjäder jag fick av henne.
Mormorn lät mig oftast vara i stallet och sköta mig själv, men jag lekte också tillsammans med dom andra barnen som var yngre än mig och såg inga som helst problem med det.
Men nu skulle jag få flytta.
Vi åkte tillsammans med socialtjänsten för att hälsa på den här familjen i Rimbo. På ytan såg allt väldigt bra ut, dom var trevliga, hade en stor hund som hette Kim som jag älskade och lovade att jag skulle få fortsätta rida & jag skulle få ett eget rumi. Vid ett tillfälle åkte jag tillsammans med pappa i lastbilen och lämnade elvaror i Rimbo, då visade jag honom vart de bodde och pappa var så stolt över mitt lokalsinne. Det han inte visste var att jag redan då bara hade kartlagt min flyktväg om jag inte trivdes.
Sommaren närmade sig och jag fick ha ett födelsedags kalas med alla grannungar för jag skulle ju inte fira min födelsedag tillsammans med familjen Stille/Gustafsson mer. Jag höll mitt pokerfejs men under var jag så ledsen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde då inte sätta ord på känslorna men nu vet jag att jag var förtvivlad, rädd och osäker på vad som skulle ske med mig nu.
Jag flyttade, fick ett eget rum och tillsammans med familjen fick jag lära känna alla andra som var där till och från. Jonathan, en liten kille med vad jag förmodar var ADHD, DAMP & Autism skulle komma att bli min nya lillebror.
Kvinnan i familjen var även chefen och bestämde allt. Hon var då dagmamma åt yngre barn och det tyckte jag var roligt. Mannen jobbade natt på posten.
I familjen hade vi också fem helgbarn i olika åldrar, ibland riktiga monster. Dom styrde och ställde, kallade mig saker och jag fick alltid skulden, oavsett vad det berodde på och vems fel det var. Den enda av dom jag verkligen trivdes med och älskade högt var C. Han och jag skulle få växta tillsammans, vara med om så många äventyr.
Kvinnan i familjen var ibland bra, stöttande och rolig men oftast så gick jag på tå omkring henne, smörade och försökte få henne att inte bli arg på mig, hon hade ett hemskt humör och var förbannat sträng i onödan, jag kanske var knepig som barn, men jag förtjänade inte att bli hjärtvättad.
Min första sommar tillsammans med dom spenderade vi på Löttorps camping, Öland. Det var givetvis spännande med semester i stuga, någonstans där jag aldrig varit förut, men mina nerver började redan bli dåliga. Jag visste att minsta lilla grej betydde att vi fick skäll, tomma hot utdelades och Kvinnan fick gigantiska utbrott.
Jag såg henne som en duktig skådespelare, för varje gång vi hade besök så var allt så bra, vi barn mådde så bra och allt var så fint så. Inte alls!
Både jag och lillkillen fick stå ut med hot från mannen och kvinnans ångestattacker, hon dränkte oss i dålig självkänsla och jag fattade nog aldrig var som hände. Jag blev så konstant nertryckt och fick höra att det var så mycket fel på mig att jag tillslut började tro dem.
Jag talade om för människor att jag var värdelös, jag trodde ju det!
När man växer upp som missbrukarbarn så tror man ofta att ett visst beteende är normalt, för du har hela livet fått höra att hos dina föräldrar så är det inte normala hemförhållanden. Jag var förmodligt psyksjuk och led av alla möjliga sjukdommar, mina föräldrar var värdelösa fyllkajor (jag hatar det ordet, fyllkajor, än idag) jag var socialt inkompetent och dysfunktionell på de flesta sätt och vis.
Min födelsedag kom och jag fick helt meningslösa presenter men som hade ett budskap. En klocka - kom alltid i tid. Kläder - mina var så fula. En kam - mitt hår var ovårdat.
När jag kom till familjen i början av sommaren var mitt hår dränkt av löss, så jag fick saneras och klippas, jätte kort. Jag mådde dåligt av det så jag gick mest runt i keps.
Hösten närmade sig och vi åkte hem, jag vill direkt hem till mamma och pappa, jag trodde att om jag berättade då hur jag haft det så skulle dom göra något åt saken. Men mina föräldrar förstod aldrig allvaret i situationen, inte då iallafall. På senare dagar skulle min mamma förstå och mina föräldrar fick kämpa för att få mig fri därifrån.
Jag började återigen i Odenskolan och fick skolskjuts varje dag, vilken lycka. Jag blev alltid hämtad först och sen vartanefter hämtade vi upp dom andra barnen, det gjorde att jag oftast satt i framsätet tillsammans med chauffören.
Jag hade under det året bara tre olika chaufförer, två ordinarie som hetter Krister/Christer båda två och en tjej som var vikarie. Jag älskade att åka den där vägen mellan Rimbo och Märsta, helt underbar natur, risken fanns att vi kunde få se vilt och vid mer än ett tillfälle fick jag följa med en ab chaufförerna hem och fika, med hans dotter som jag än idag håller av.
Sen så kom sommaren igen. Vi åkte till Öland, bodde i husvagn på "gräddhyllan" och lärde känna ännu mer människor. Den här campingen är kristen, såsom min fosterfamilj. Det tog mig lång tid att sluta svära och säga dumheter, men tillslut lärde jag mig. Många vuxna runtom tydde sig till mig, lekte med mig coh hjälpte mig på olika sätt. Jag älskade stranden och fiskade ganska många gånger med ett spö jag fått av pappa.
Det bodde väldigt många ungdomar och barn på campingen och vi flickor svärmade för vissa pojkar som ingick i familjen Wärnberg. Den familjen skulle bli min räddning en senare gång i livet.
Vi hade väldigt kul ihop denna stora skara barn, ungdomar och det var en flykt att få leka med dom på stranden, lekparken och gå promenader. Jag lärde känna en tjej som inte bodde på campingen med som lekte där - Patti. Hon var nog min bästa vän, med utländskt påbrå så var hon hur vacker som helst, Vi hade sjukt roligt ihop, hon kunde komma på dom mest tokiga ideérna och drog med mig på äventyr. Vi var hos bonden på andra sidan vägen och hjälpte honom med kattungarna, jag hjälpte honom att mjölka korna och när vi var där så lånade jag kläder av patti så jag inte skulle lukta när jag kom hem igen, Kvinnan i familjen hade allergi mot det mesta, speciellt dumma barn.
Efter det misslyckade nyåret så blev jag någon gång på vårkanten heltidsplacerad hos Familjen Stille/Gustafsson.
Jag fick lära mig att åka buss till skolan från Odensala, det var tufft. På hela bussen så fanns det bara en tjej jag pratade med och alltid satt med, sökte mig till henne, hon kändes trygg.
Flera gånger masade jag mig till bussen så sakta jag kunde bara för att missa den så jag kanske skulle få vara hemma, förmodligen på måndagar, jag var redan då morgontrött. Pappan i familjen fick stäla upp och skjutsa mig för hemma fick jag minnsan inte vara om jag inte var sjuk.
En gång skulle familjen åka bort och jag skulle inte följa med så jag skulle vara hos min fd jourfamilj som ändå var grannar med oss. Jag vet att jag rymde hem till mamma i ren protest efter skolan och jag ville verkligen inte vara hos dom, jag ville vara hos MIN familj, ingen annan. Jag grät högt när mamma ringde socialen och talade om att jag var hemma hos henne, jag såg det som ett fruktansvärt svek från min mammas sida.
Under tiden i Odelskolan så hade jag fått prata med en psykolog, jag anser än idag att han är den bäste man som någonsin gått i ett par skor. A.M lärde mig att prata om mina känslor, han lärde mig fäktas och han stimulerade mina sinnen så när jag gick ifrån hans kontor så var jag tom.
Han lärde mig att räkna, tillsammans med min mamma. Min mamma hade nämligen inget tålamod med mig och förstörde mitt sinne för matematik som liten. Anders lärde mig att ha tålamod och försöka EN gång till. Han hjälpte mig att förstå saker barn inte normalt förstår och jag tror än idag, att han en av anledningarna till att jag klarat mig så bra.
Så kom dagen när jag fick veta att jag skulle få flytta till en annan familj. Som barn blir du ju självklart ledsen över att behöva lämna tryggheten du känt så länge hos någon, under hela min tid hos dom såg jag aldrig en droppe alkohol drickas.
Jag älskade att vara hos "mormor" i hennes lilla hus och ute på gårdsplanen, dom hade även en vuxen tjej som bodde i ett hus nära stallet och henne tyckte jag jätte mycket om, jag har fortfarande kvar en fasanfjäder jag fick av henne.
Mormorn lät mig oftast vara i stallet och sköta mig själv, men jag lekte också tillsammans med dom andra barnen som var yngre än mig och såg inga som helst problem med det.
Men nu skulle jag få flytta.
Vi åkte tillsammans med socialtjänsten för att hälsa på den här familjen i Rimbo. På ytan såg allt väldigt bra ut, dom var trevliga, hade en stor hund som hette Kim som jag älskade och lovade att jag skulle få fortsätta rida & jag skulle få ett eget rumi. Vid ett tillfälle åkte jag tillsammans med pappa i lastbilen och lämnade elvaror i Rimbo, då visade jag honom vart de bodde och pappa var så stolt över mitt lokalsinne. Det han inte visste var att jag redan då bara hade kartlagt min flyktväg om jag inte trivdes.
Sommaren närmade sig och jag fick ha ett födelsedags kalas med alla grannungar för jag skulle ju inte fira min födelsedag tillsammans med familjen Stille/Gustafsson mer. Jag höll mitt pokerfejs men under var jag så ledsen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde då inte sätta ord på känslorna men nu vet jag att jag var förtvivlad, rädd och osäker på vad som skulle ske med mig nu.
Jag flyttade, fick ett eget rum och tillsammans med familjen fick jag lära känna alla andra som var där till och från. Jonathan, en liten kille med vad jag förmodar var ADHD, DAMP & Autism skulle komma att bli min nya lillebror.
Kvinnan i familjen var även chefen och bestämde allt. Hon var då dagmamma åt yngre barn och det tyckte jag var roligt. Mannen jobbade natt på posten.
I familjen hade vi också fem helgbarn i olika åldrar, ibland riktiga monster. Dom styrde och ställde, kallade mig saker och jag fick alltid skulden, oavsett vad det berodde på och vems fel det var. Den enda av dom jag verkligen trivdes med och älskade högt var C. Han och jag skulle få växta tillsammans, vara med om så många äventyr.
Kvinnan i familjen var ibland bra, stöttande och rolig men oftast så gick jag på tå omkring henne, smörade och försökte få henne att inte bli arg på mig, hon hade ett hemskt humör och var förbannat sträng i onödan, jag kanske var knepig som barn, men jag förtjänade inte att bli hjärtvättad.
Min första sommar tillsammans med dom spenderade vi på Löttorps camping, Öland. Det var givetvis spännande med semester i stuga, någonstans där jag aldrig varit förut, men mina nerver började redan bli dåliga. Jag visste att minsta lilla grej betydde att vi fick skäll, tomma hot utdelades och Kvinnan fick gigantiska utbrott.
Jag såg henne som en duktig skådespelare, för varje gång vi hade besök så var allt så bra, vi barn mådde så bra och allt var så fint så. Inte alls!
Både jag och lillkillen fick stå ut med hot från mannen och kvinnans ångestattacker, hon dränkte oss i dålig självkänsla och jag fattade nog aldrig var som hände. Jag blev så konstant nertryckt och fick höra att det var så mycket fel på mig att jag tillslut började tro dem.
Jag talade om för människor att jag var värdelös, jag trodde ju det!
När man växer upp som missbrukarbarn så tror man ofta att ett visst beteende är normalt, för du har hela livet fått höra att hos dina föräldrar så är det inte normala hemförhållanden. Jag var förmodligt psyksjuk och led av alla möjliga sjukdommar, mina föräldrar var värdelösa fyllkajor (jag hatar det ordet, fyllkajor, än idag) jag var socialt inkompetent och dysfunktionell på de flesta sätt och vis.
Min födelsedag kom och jag fick helt meningslösa presenter men som hade ett budskap. En klocka - kom alltid i tid. Kläder - mina var så fula. En kam - mitt hår var ovårdat.
När jag kom till familjen i början av sommaren var mitt hår dränkt av löss, så jag fick saneras och klippas, jätte kort. Jag mådde dåligt av det så jag gick mest runt i keps.
Hösten närmade sig och vi åkte hem, jag vill direkt hem till mamma och pappa, jag trodde att om jag berättade då hur jag haft det så skulle dom göra något åt saken. Men mina föräldrar förstod aldrig allvaret i situationen, inte då iallafall. På senare dagar skulle min mamma förstå och mina föräldrar fick kämpa för att få mig fri därifrån.
Jag började återigen i Odenskolan och fick skolskjuts varje dag, vilken lycka. Jag blev alltid hämtad först och sen vartanefter hämtade vi upp dom andra barnen, det gjorde att jag oftast satt i framsätet tillsammans med chauffören.
Jag hade under det året bara tre olika chaufförer, två ordinarie som hetter Krister/Christer båda två och en tjej som var vikarie. Jag älskade att åka den där vägen mellan Rimbo och Märsta, helt underbar natur, risken fanns att vi kunde få se vilt och vid mer än ett tillfälle fick jag följa med en ab chaufförerna hem och fika, med hans dotter som jag än idag håller av.
Sen så kom sommaren igen. Vi åkte till Öland, bodde i husvagn på "gräddhyllan" och lärde känna ännu mer människor. Den här campingen är kristen, såsom min fosterfamilj. Det tog mig lång tid att sluta svära och säga dumheter, men tillslut lärde jag mig. Många vuxna runtom tydde sig till mig, lekte med mig coh hjälpte mig på olika sätt. Jag älskade stranden och fiskade ganska många gånger med ett spö jag fått av pappa.
Det bodde väldigt många ungdomar och barn på campingen och vi flickor svärmade för vissa pojkar som ingick i familjen Wärnberg. Den familjen skulle bli min räddning en senare gång i livet.
Vi hade väldigt kul ihop denna stora skara barn, ungdomar och det var en flykt att få leka med dom på stranden, lekparken och gå promenader. Jag lärde känna en tjej som inte bodde på campingen med som lekte där - Patti. Hon var nog min bästa vän, med utländskt påbrå så var hon hur vacker som helst, Vi hade sjukt roligt ihop, hon kunde komma på dom mest tokiga ideérna och drog med mig på äventyr. Vi var hos bonden på andra sidan vägen och hjälpte honom med kattungarna, jag hjälpte honom att mjölka korna och när vi var där så lånade jag kläder av patti så jag inte skulle lukta när jag kom hem igen, Kvinnan i familjen hade allergi mot det mesta, speciellt dumma barn.
Maktkamp
När jag insåg att bilarna inte körde på mig utan stannade så blev jag förtvivlat tom. Jag blev ledsen och förstod inte varför dom stannade på en sån stor väg. Till min räddning så hade två pojkar i min ålder stannat bilarna och släpade mig av från vägen. Jag blev hemskt arg för jag hade ställt in mig på att allt skulle lösa sig bara jag försvann. Pojkarna var mina barndoms vänner och dom blev självklart förskräckta över vad som hände. Jag tror aldrig någon sa något om händelsen för strax efter så kom pappa för att hämta mig.
I samma veva insåg mina fröknar att jag var dels rymningsbenägen och att matematik var mitt tuffaste ämne. Jag hatade idrotten minst lika mycket. Min mamma hade tagit ett fantastiskt beslut om att jag skulle börja i en special skola, odenskolan i märsta och där fick jag en plats till andraklass. Vid den här tidpunkten hade jag hamnat i min andra jourfamilj, familjen Stille/Gustafsson. En underbar familj som fick mig att känna mig som deras egna. Hos dom hade jag alltid skoj, först bodde jag där på helgerna men senare också på heltid. Dom hade två mindre barn som jag älskade villkorslöst. Dom hade hästar, fyrhjuling och en grannfamilj där jag tidigare varit som jourbarn som hade en hel flock ungar att leka med. Jag började i odenskolan och minns den som riktigt bra, dock med en salig blandning av ungar, men av sex elever var vi iallafall två flickor.
Mina lärare där hade större förståelse för mig och min problematik i skolan, det mesta berodde på att jag hade bagaget fullt hemifrån. Jag upplevde mina lärare och klasskamrater som stränga och roliga, men nu i vuxen ålder har jag insett hur dom kämpat för min skull.
Under den här tiden valde också mina föräldrar att separera ett tag. Pappa flyttade till en lägenhet i Valsta och mamma bodde kvar. Jag minns bara ett tillfälle när jag vistades i pappas nya lägenhet. Vi var och handlade barbie med tillbehör och pappa passade på att gå på bolaget, vilket som gjorde mig nervös. Vi kom hem och jag lekte glatt men tyst med mina nya dockor medans pappa befann sig i vardagsrummet och drack. Tillslut skrek det i magen och när jag skulle fråga pappa om mat så hade han gått och lagt sig. Jag försökte hitta något att äta själv för att slippa väcka honom.
Jag vet inte om jag åkte dit mer, inte vad jag minns iallafall. Pappa träffade någon ny på sitt jobb och jag berättade det för mamma. Hon blev inte glad men samtidigt så fokuserade hon på sitt. Hon gick på AA och jag minns faktiskt hur bra vi hade det tillsammans när hon var nykter. Hon var varm och kärleksfull, vi gick på gympa ihop och jag hade tillgång till en mamma jag aldrig haft förut. Pappa flyttade igen till en lägenhet ovanpå ett garage ute på landet och jag blev lovad att vi skulle åka skridskor, pulka och att vi skulle göra något tillsammans jag och pappa. Bara vi. Sveket slog mig i ansiktet ännu en gång. Pappa söp sig full som vanligt och jag fick sitta på golvet hela helgen framför tvn. Efter det ville jag inte åka dit igen.
Men på nyår skulle jag och pappa fira en sen jul och nyår hos hans nya tjej tillsammans med hennes barn. Mitt första intryck var att jag inte var välkommen, jag fick inte röra mig fritt, var tvungen att äta det som serverades trots att jag inte tyckte om, jag fick inte bada badkar så hennes äldsta dotter viskade åt mig att duscha så länge jag bara orkade. Givetvis gjorde jag det och fick veta hut av pappas tjej.
Nyårs kvällen var jag tvungen att äta räkor trots att jag hatar det. Jag bestämde mig för att hämnas. Jag fick kinapuffar av pappa som jag lindade ihop till en stor laddning, ringde på dörren, tände på, slängde in och sprang ut på gatan. Det sa pang något förbannat och innefrån hörde jag ett gallskrik följt av svordomar och pappas onyktra skratt.
I samma veva insåg mina fröknar att jag var dels rymningsbenägen och att matematik var mitt tuffaste ämne. Jag hatade idrotten minst lika mycket. Min mamma hade tagit ett fantastiskt beslut om att jag skulle börja i en special skola, odenskolan i märsta och där fick jag en plats till andraklass. Vid den här tidpunkten hade jag hamnat i min andra jourfamilj, familjen Stille/Gustafsson. En underbar familj som fick mig att känna mig som deras egna. Hos dom hade jag alltid skoj, först bodde jag där på helgerna men senare också på heltid. Dom hade två mindre barn som jag älskade villkorslöst. Dom hade hästar, fyrhjuling och en grannfamilj där jag tidigare varit som jourbarn som hade en hel flock ungar att leka med. Jag började i odenskolan och minns den som riktigt bra, dock med en salig blandning av ungar, men av sex elever var vi iallafall två flickor.
Mina lärare där hade större förståelse för mig och min problematik i skolan, det mesta berodde på att jag hade bagaget fullt hemifrån. Jag upplevde mina lärare och klasskamrater som stränga och roliga, men nu i vuxen ålder har jag insett hur dom kämpat för min skull.
Under den här tiden valde också mina föräldrar att separera ett tag. Pappa flyttade till en lägenhet i Valsta och mamma bodde kvar. Jag minns bara ett tillfälle när jag vistades i pappas nya lägenhet. Vi var och handlade barbie med tillbehör och pappa passade på att gå på bolaget, vilket som gjorde mig nervös. Vi kom hem och jag lekte glatt men tyst med mina nya dockor medans pappa befann sig i vardagsrummet och drack. Tillslut skrek det i magen och när jag skulle fråga pappa om mat så hade han gått och lagt sig. Jag försökte hitta något att äta själv för att slippa väcka honom.
Jag vet inte om jag åkte dit mer, inte vad jag minns iallafall. Pappa träffade någon ny på sitt jobb och jag berättade det för mamma. Hon blev inte glad men samtidigt så fokuserade hon på sitt. Hon gick på AA och jag minns faktiskt hur bra vi hade det tillsammans när hon var nykter. Hon var varm och kärleksfull, vi gick på gympa ihop och jag hade tillgång till en mamma jag aldrig haft förut. Pappa flyttade igen till en lägenhet ovanpå ett garage ute på landet och jag blev lovad att vi skulle åka skridskor, pulka och att vi skulle göra något tillsammans jag och pappa. Bara vi. Sveket slog mig i ansiktet ännu en gång. Pappa söp sig full som vanligt och jag fick sitta på golvet hela helgen framför tvn. Efter det ville jag inte åka dit igen.
Men på nyår skulle jag och pappa fira en sen jul och nyår hos hans nya tjej tillsammans med hennes barn. Mitt första intryck var att jag inte var välkommen, jag fick inte röra mig fritt, var tvungen att äta det som serverades trots att jag inte tyckte om, jag fick inte bada badkar så hennes äldsta dotter viskade åt mig att duscha så länge jag bara orkade. Givetvis gjorde jag det och fick veta hut av pappas tjej.
Nyårs kvällen var jag tvungen att äta räkor trots att jag hatar det. Jag bestämde mig för att hämnas. Jag fick kinapuffar av pappa som jag lindade ihop till en stor laddning, ringde på dörren, tände på, slängde in och sprang ut på gatan. Det sa pang något förbannat och innefrån hörde jag ett gallskrik följt av svordomar och pappas onyktra skratt.
Vidare...
Jag har väldigt starka minnen från stallet där vi ledde ut hästarna och borstade på dem i gången. Nobel Jet & Nobel Harmony. Syrrans pappa ägde dessa två och jag såg Jet som min helt klart. Han var en stor travare, världens snällaste och älskade att bli klappad på innerlåret. Vid ett tillfälle fick jag och min systers syster rida tillsammans på en av dom. Det var högt upp, vi satt ovan på täcket och njöt för fulla muggar, tills hästen blev skrämd av något i diket och kastade sig åt sidan. Vi föll av illa kvickt, jag först och sen systernn, på mig, över mig. Jag tappade luften och ville nog aldrig mer sitta på en häst, iallafall inte en med täcke på.
Min syster skötte allt det praktiska, körde mig till och från dagis, såg till att jag åt som jag skulle, jag fick vara med lite över allt när hon for iväg på grejer. Min bror däremot såg till att socialen styrde upp allt som behövdes, men mina föräldrar lyckades manipulera till sig mig igen. Så jag fick flytta hem till mina föräldrar igen. Inte långt efter det flyttade vi till ett annat område och jag skulle börja i skolan. Under nästan hela min dagis period hade jag gått tillsammans med min bästa vän, men nu var det slut. Hon fick börja i en annan klass, p en annan del av skolan, vilket jag inte alls var nöjd med. I början tyckte jag, precis som dom flesta barn att skllan var rolig, men den där ständiga klumpen i magen tog kål på all min leklust. Vid flera tillfällen var det jag som fick gå och handla och se till att vi hade något hemma att äta, för mamma var oförmögen att gå upp och laga någon mat. Jag oroade mig konstant för hur det skulle se ut och låta när jag kom hem från skolan, så istället för att gå och oroa mig så rymde jag hem, för att finnas där och veta vad som pågick.
Under min uppväxt hade jag ofta hört mina föräldrar bråka riktigt illa, oftast låste jag in mig under bråken, på toaletten, i ett skåp i köket, vart som helst. Värst var när pappas raseriutbrott gick för lång. När han slog, flera gånger, hårt. Jag var alltid lika rädd, men stelnade och var oförmögen att gå fram och avbryta, rädd för mitt eget liv. Jag minns hur folk tittade på mammas solglasögon och sjal, hur hon såg ut på jobbet, skräcken i hennes ögon. Ibland gick hennes missnöje ut över mig, jag var väl olydig och det resulterade i att mamma drog mig i öronen, håret och någon gång fick jag en örfil. Jag tog smällarna, bannade mig själv och gick in på mitt rum. På något sätt så inbillade jag mig som liten att det alltid var mitt fel att dom drack och slogs. Om jag lekte lite tystare, var lite snällare, inte sög på nappen, inte gjorde några hastiga rörelser så skulle dom inte fortsätta bråka och dricka, för mamma sa ju att det var mitt fel att hon drack, jag var så besvärlig och äcklig.
I skolan började lärarna se mitt beteendemönster, jag slogs med pojkarna som var störst, lekte alltid värst, låste in mig på toaletten, fick raseriutbrott och klarade in av ett nej. Mina lärare försökte, jag var bara sju år, men det gick inte så bra. En sen eftermiddag när jag var på fritids var jag tyst och lugn, en lustig syn, jag som alltid syntes och hördes. Sen bara försvann jag, ingen hittade mig, någonstans.
Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ut till vägen, gamla motorvägen, men när jag väl låg där mitt på vägen var jag helt säker på att jag skulle till himlen och att allt skulle kännas så mycket bättre...
Min syster skötte allt det praktiska, körde mig till och från dagis, såg till att jag åt som jag skulle, jag fick vara med lite över allt när hon for iväg på grejer. Min bror däremot såg till att socialen styrde upp allt som behövdes, men mina föräldrar lyckades manipulera till sig mig igen. Så jag fick flytta hem till mina föräldrar igen. Inte långt efter det flyttade vi till ett annat område och jag skulle börja i skolan. Under nästan hela min dagis period hade jag gått tillsammans med min bästa vän, men nu var det slut. Hon fick börja i en annan klass, p en annan del av skolan, vilket jag inte alls var nöjd med. I början tyckte jag, precis som dom flesta barn att skllan var rolig, men den där ständiga klumpen i magen tog kål på all min leklust. Vid flera tillfällen var det jag som fick gå och handla och se till att vi hade något hemma att äta, för mamma var oförmögen att gå upp och laga någon mat. Jag oroade mig konstant för hur det skulle se ut och låta när jag kom hem från skolan, så istället för att gå och oroa mig så rymde jag hem, för att finnas där och veta vad som pågick.
Under min uppväxt hade jag ofta hört mina föräldrar bråka riktigt illa, oftast låste jag in mig under bråken, på toaletten, i ett skåp i köket, vart som helst. Värst var när pappas raseriutbrott gick för lång. När han slog, flera gånger, hårt. Jag var alltid lika rädd, men stelnade och var oförmögen att gå fram och avbryta, rädd för mitt eget liv. Jag minns hur folk tittade på mammas solglasögon och sjal, hur hon såg ut på jobbet, skräcken i hennes ögon. Ibland gick hennes missnöje ut över mig, jag var väl olydig och det resulterade i att mamma drog mig i öronen, håret och någon gång fick jag en örfil. Jag tog smällarna, bannade mig själv och gick in på mitt rum. På något sätt så inbillade jag mig som liten att det alltid var mitt fel att dom drack och slogs. Om jag lekte lite tystare, var lite snällare, inte sög på nappen, inte gjorde några hastiga rörelser så skulle dom inte fortsätta bråka och dricka, för mamma sa ju att det var mitt fel att hon drack, jag var så besvärlig och äcklig.
I skolan började lärarna se mitt beteendemönster, jag slogs med pojkarna som var störst, lekte alltid värst, låste in mig på toaletten, fick raseriutbrott och klarade in av ett nej. Mina lärare försökte, jag var bara sju år, men det gick inte så bra. En sen eftermiddag när jag var på fritids var jag tyst och lugn, en lustig syn, jag som alltid syntes och hördes. Sen bara försvann jag, ingen hittade mig, någonstans.
Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ut till vägen, gamla motorvägen, men när jag väl låg där mitt på vägen var jag helt säker på att jag skulle till himlen och att allt skulle kännas så mycket bättre...
Från början
Mitt namn är Jennie Sofia Maria Linnéa Camilla Nordström.
Jag är född den 16 juli 1990 och fyller alltså 20 år i år.
Jag har fyra stycken halvsyskon som är 17, 20 & 25 år äldre än mig.
Jag är dotter till två alkoholister.
THIS IS MY STORY OF A LIFETIME.
Jag vet inte riktigt hur allting började, men jag vet att vuxna alltid har tyckt så synd om mig. Som liten så rymde jag ofta från dagiset jag gick på, pratade inte med någon om hur det var hemma och höll mig gärna till min bästa vän Linda. Jag minns inte hur det gick till riktigt med en dag kom min styster och hämtade mig på dagis, hemma hos henne och hennes pappas familj skulle jag bo. Det kändes nog konstigt i början men så fick det blir. I efterhand har jag fått reda på att det var min mormor och syskon som blandade in socialen i härvan. Beslut togs - antingen skulle min föräldrar sluta dricka eller så fick jag inte bo hemma. Valet var förstås svårt, alkoholen drog mer än vad deras dotter gjorde. Så jag fick bo hos min syster. Hon är 17 år äldre än mig.
Min mamma har haft alkoholproblem sen hon födde sitt första barn, min bror. Han är idag 40 år gammal. Vi har fått olika uppfattningar om varför, jag vet att jag alltid frågat mamma varför hon började och jag har väl dragit mina egna slutsatser, dålig uppväxt, alkoholiserad morfar, manodepressiv morbror som tog livet av sig som 18 åring, dåliga relationer till alkhol redan från början, stress, ätstörningar m.m
Än idag är min mamma oförmögen att svara på den frågan själv, varför hon började dricka.
Min pappa började dricka i tidig ålder och har väl trots allt haft en normal uppväxt under femtio och sextiotalet, flera syskon, en alkoholiserad pappa dock, men många vänner som ung och träffade sitt livs första kärlek som 15 åring. Tillsammans har dom två barn, 45 & 37 år gamla idag. Den kärlekshistorien fick ett tragiskt slut, min pappa drack för mycket och var elak på fyllan. Jag har alltid sett upp till min pappa, alltid. Han har varit min idol oavsett om han har varit onykter, det var oftast då han var som snällast mot mig, gav mig pengar till godis, försökte laga mat utan att bränna allt, drog roliga historier eller sov som en stock.
Jag har självklart många bra minnen också tillsammans med mina föräldrar, men oftast när dom var nyktra. Jakt och fiske med pappa, ute i ladugården, i bilen på väg mot småland, ute i skogen och plockade svamp, när vi red ihop, åkte lastbil tillsammans, var ute i rabatten eller när han pysslade med bilen. På äldre dar har jag väl mindre bra minnen förut under dom 11 månaderna han faktiskt var nykter under 2009. Då trivdes jag med pappa, även om hans humör var förjävligt. Nu har jag fått veta att han faktiskt inte alls var nykter i 11 månader utan drack nästintill varje helg ändå, trots att han gått på AAmöten. Min pappa har nog alltid lyckats sköta sitt jobb, trots sina alkoholproblem. Jag har nästan aldrig sett honom ute och festa med sina kompisar, han har nog inga heller. Oftast har han suttit hemma eller legat ner för den delen.
Med min mamma minns jag kramarna, skuldkänslorna och hatet som växte i hennes ögon när hon var onykter. Men dom bra stunderna är svaga. I husvagnen var hon oftast onykter, i småland var hon onykter, hemma var hon onykter. Men julafton, hos mormor & morfar kommer jag ihåg. Mycket väl. Varken mamma eller pappa drack alls då, men humöret var oftast dåligt hos dem båda, bilresan ut till bromma var ofta förjävlig rent ut sagt, dom bråkade om det mesta. Jag och min mamma har alltid haft mycket gemensamt, hundar, hästar, katter, fåglar, blommor, natur osv.
Jag kommer ihåg när jag hade Pelle, en nymfparakit pappa hittat när han körde taxi en natt. Han älskade mammas halskedja och att sitta i fönstret och på min axel. Han var fantastisk. En dag när jag och mamma kom hem från dagis så låg han bara där i buren, han hade somnat föralltid och flygit till himmlen sa mamma. Jag var förstås hemskt upprörd över att min bästa kompis dött så pappa yttrade orden -"du får välja vilket djur i världen du vill ha, jag lovar att du ska få det" självklart var han onykter vid det tillfället. Jag satt i soffan och tänkte på krokodiler kommer jag ihåg, jag var inte alls gammal, 4-5 kanske och på tvn dyker det upp en förbannad whiskeysreklam, alltså katmatreklam. Jag brister ut i hög ton "PAPPA! JAG VILL HA EN KATTUNGE!" Jag var inget smart barn, jag kunde ha fått vad jag ville, en häst, en elefant, en tiger, en hund, en råtta, vad fan som helst, men nej, en kattjävel blev det!
Vid ett senare tillfälle åkte vi ut till blacksta, en arbetskamrat till pappa som nyss fått kattungar. Jag fick välja precis vilken jag ville, en hona som skulle få heta Mimmie. Det här var nog ett sätt att försöka dölja deras alkholism för mig, deras sätt att visa kärlek och dölja sina skuldkänslor.
Katten följdes av en stor blandras tik som hette Zita, hon var stor som ett hus, vägde runt 70 kilo och ett riktigt sängliggar monster. En omplacering som inte mina föräldrar skulle ha tagit, min mamma har erkänt att det var dumt, för dom visste ju att hon hade beteende problem och det hade bara varit en tidsfråga innan något gick snett. Det som jag minns starkast är att hon alltid gick lös med mig, som 5-6 åring, hon var alltid med ute på gården och lekte lös bland alla andra barn, vi var en stor skala ungar i blandade åldrar. På vintrern drog hon mig coh kompisar i pulka, skitkul! Hon var min bästa vän och om jag gick ut på gården för att leka själv så satt hon i fönstret och höll koll, förmodligen medveten om att mina föräldrar knappast var nyktra om dom inte var på jobbet. Jag kommer ihåg att både pappa och mamma kom hem blåslagna efter att ha varit ute med henne, hon drog omkull dom så det dånade i backen. Men med mig gick hon fint och var väldens snällaste mot alla människor och djur. Pappa hade en egen fotölj i vardagsrummet som hon älskade att ligga i och om jag kröp ner hos henne, trång och varmt så sa hon inte ett ljud. Men när min pappa skulle komma och sätta sig så morrade hon högt och visade tänderna. Sen kom dagen när allt förändrades. Promenaden till dagis var precis som vanligt, vägrade hålla mamma i handen, lekte med Zita och ville egentligen gå hem igen. Väl på dagis betedde sig fröknarna konstigt, kramades och vi fick pannkakor fast det inte ens var pannkaks dag. Mot slutet av dagen kom min syster och hämtade mig och sa att jag skulle få vara med henne ett tag, i bilen förklarade hon att jag skulle få bo hos henne och hennes pappas familj ett tag tills mamma kunde hämta mig igen och inte drack mer.
Mina minnen i från den tiden är riktigt bra, jag fick lekkamrater i min egenålder, syrrans pappa hade en dotter som är ett år äldre än mig och en son som är två år yngre än mig. Tillsammans bodde vi på en hästgård utanför Rotebro. Jag var omgiven av människor som inte drack, som älskade mig, hästar & natur.
Förmodligen var det därför jag började med hästar överhuvudtaget. Det är jag oerhört tacksam över.
Jag har så mycket att skriva, men jag tar det del för del, annars orkar jag inte.
Fortsättning följer...
Jag är född den 16 juli 1990 och fyller alltså 20 år i år.
Jag har fyra stycken halvsyskon som är 17, 20 & 25 år äldre än mig.
Jag är dotter till två alkoholister.
THIS IS MY STORY OF A LIFETIME.
Jag vet inte riktigt hur allting började, men jag vet att vuxna alltid har tyckt så synd om mig. Som liten så rymde jag ofta från dagiset jag gick på, pratade inte med någon om hur det var hemma och höll mig gärna till min bästa vän Linda. Jag minns inte hur det gick till riktigt med en dag kom min styster och hämtade mig på dagis, hemma hos henne och hennes pappas familj skulle jag bo. Det kändes nog konstigt i början men så fick det blir. I efterhand har jag fått reda på att det var min mormor och syskon som blandade in socialen i härvan. Beslut togs - antingen skulle min föräldrar sluta dricka eller så fick jag inte bo hemma. Valet var förstås svårt, alkoholen drog mer än vad deras dotter gjorde. Så jag fick bo hos min syster. Hon är 17 år äldre än mig.
Min mamma har haft alkoholproblem sen hon födde sitt första barn, min bror. Han är idag 40 år gammal. Vi har fått olika uppfattningar om varför, jag vet att jag alltid frågat mamma varför hon började och jag har väl dragit mina egna slutsatser, dålig uppväxt, alkoholiserad morfar, manodepressiv morbror som tog livet av sig som 18 åring, dåliga relationer till alkhol redan från början, stress, ätstörningar m.m
Än idag är min mamma oförmögen att svara på den frågan själv, varför hon började dricka.
Min pappa började dricka i tidig ålder och har väl trots allt haft en normal uppväxt under femtio och sextiotalet, flera syskon, en alkoholiserad pappa dock, men många vänner som ung och träffade sitt livs första kärlek som 15 åring. Tillsammans har dom två barn, 45 & 37 år gamla idag. Den kärlekshistorien fick ett tragiskt slut, min pappa drack för mycket och var elak på fyllan. Jag har alltid sett upp till min pappa, alltid. Han har varit min idol oavsett om han har varit onykter, det var oftast då han var som snällast mot mig, gav mig pengar till godis, försökte laga mat utan att bränna allt, drog roliga historier eller sov som en stock.
Jag har självklart många bra minnen också tillsammans med mina föräldrar, men oftast när dom var nyktra. Jakt och fiske med pappa, ute i ladugården, i bilen på väg mot småland, ute i skogen och plockade svamp, när vi red ihop, åkte lastbil tillsammans, var ute i rabatten eller när han pysslade med bilen. På äldre dar har jag väl mindre bra minnen förut under dom 11 månaderna han faktiskt var nykter under 2009. Då trivdes jag med pappa, även om hans humör var förjävligt. Nu har jag fått veta att han faktiskt inte alls var nykter i 11 månader utan drack nästintill varje helg ändå, trots att han gått på AAmöten. Min pappa har nog alltid lyckats sköta sitt jobb, trots sina alkoholproblem. Jag har nästan aldrig sett honom ute och festa med sina kompisar, han har nog inga heller. Oftast har han suttit hemma eller legat ner för den delen.
Med min mamma minns jag kramarna, skuldkänslorna och hatet som växte i hennes ögon när hon var onykter. Men dom bra stunderna är svaga. I husvagnen var hon oftast onykter, i småland var hon onykter, hemma var hon onykter. Men julafton, hos mormor & morfar kommer jag ihåg. Mycket väl. Varken mamma eller pappa drack alls då, men humöret var oftast dåligt hos dem båda, bilresan ut till bromma var ofta förjävlig rent ut sagt, dom bråkade om det mesta. Jag och min mamma har alltid haft mycket gemensamt, hundar, hästar, katter, fåglar, blommor, natur osv.
Jag kommer ihåg när jag hade Pelle, en nymfparakit pappa hittat när han körde taxi en natt. Han älskade mammas halskedja och att sitta i fönstret och på min axel. Han var fantastisk. En dag när jag och mamma kom hem från dagis så låg han bara där i buren, han hade somnat föralltid och flygit till himmlen sa mamma. Jag var förstås hemskt upprörd över att min bästa kompis dött så pappa yttrade orden -"du får välja vilket djur i världen du vill ha, jag lovar att du ska få det" självklart var han onykter vid det tillfället. Jag satt i soffan och tänkte på krokodiler kommer jag ihåg, jag var inte alls gammal, 4-5 kanske och på tvn dyker det upp en förbannad whiskeysreklam, alltså katmatreklam. Jag brister ut i hög ton "PAPPA! JAG VILL HA EN KATTUNGE!" Jag var inget smart barn, jag kunde ha fått vad jag ville, en häst, en elefant, en tiger, en hund, en råtta, vad fan som helst, men nej, en kattjävel blev det!
Vid ett senare tillfälle åkte vi ut till blacksta, en arbetskamrat till pappa som nyss fått kattungar. Jag fick välja precis vilken jag ville, en hona som skulle få heta Mimmie. Det här var nog ett sätt att försöka dölja deras alkholism för mig, deras sätt att visa kärlek och dölja sina skuldkänslor.
Katten följdes av en stor blandras tik som hette Zita, hon var stor som ett hus, vägde runt 70 kilo och ett riktigt sängliggar monster. En omplacering som inte mina föräldrar skulle ha tagit, min mamma har erkänt att det var dumt, för dom visste ju att hon hade beteende problem och det hade bara varit en tidsfråga innan något gick snett. Det som jag minns starkast är att hon alltid gick lös med mig, som 5-6 åring, hon var alltid med ute på gården och lekte lös bland alla andra barn, vi var en stor skala ungar i blandade åldrar. På vintrern drog hon mig coh kompisar i pulka, skitkul! Hon var min bästa vän och om jag gick ut på gården för att leka själv så satt hon i fönstret och höll koll, förmodligen medveten om att mina föräldrar knappast var nyktra om dom inte var på jobbet. Jag kommer ihåg att både pappa och mamma kom hem blåslagna efter att ha varit ute med henne, hon drog omkull dom så det dånade i backen. Men med mig gick hon fint och var väldens snällaste mot alla människor och djur. Pappa hade en egen fotölj i vardagsrummet som hon älskade att ligga i och om jag kröp ner hos henne, trång och varmt så sa hon inte ett ljud. Men när min pappa skulle komma och sätta sig så morrade hon högt och visade tänderna. Sen kom dagen när allt förändrades. Promenaden till dagis var precis som vanligt, vägrade hålla mamma i handen, lekte med Zita och ville egentligen gå hem igen. Väl på dagis betedde sig fröknarna konstigt, kramades och vi fick pannkakor fast det inte ens var pannkaks dag. Mot slutet av dagen kom min syster och hämtade mig och sa att jag skulle få vara med henne ett tag, i bilen förklarade hon att jag skulle få bo hos henne och hennes pappas familj ett tag tills mamma kunde hämta mig igen och inte drack mer.
Mina minnen i från den tiden är riktigt bra, jag fick lekkamrater i min egenålder, syrrans pappa hade en dotter som är ett år äldre än mig och en son som är två år yngre än mig. Tillsammans bodde vi på en hästgård utanför Rotebro. Jag var omgiven av människor som inte drack, som älskade mig, hästar & natur.
Förmodligen var det därför jag började med hästar överhuvudtaget. Det är jag oerhört tacksam över.
Jag har så mycket att skriva, men jag tar det del för del, annars orkar jag inte.
Fortsättning följer...
