Fyra år till salu?
Livet har gått hårt åt mig som missbrukarbarn.
Efter det misslyckade nyåret så blev jag någon gång på vårkanten heltidsplacerad hos Familjen Stille/Gustafsson.
Jag fick lära mig att åka buss till skolan från Odensala, det var tufft. På hela bussen så fanns det bara en tjej jag pratade med och alltid satt med, sökte mig till henne, hon kändes trygg.
Flera gånger masade jag mig till bussen så sakta jag kunde bara för att missa den så jag kanske skulle få vara hemma, förmodligen på måndagar, jag var redan då morgontrött. Pappan i familjen fick stäla upp och skjutsa mig för hemma fick jag minnsan inte vara om jag inte var sjuk.
En gång skulle familjen åka bort och jag skulle inte följa med så jag skulle vara hos min fd jourfamilj som ändå var grannar med oss. Jag vet att jag rymde hem till mamma i ren protest efter skolan och jag ville verkligen inte vara hos dom, jag ville vara hos MIN familj, ingen annan. Jag grät högt när mamma ringde socialen och talade om att jag var hemma hos henne, jag såg det som ett fruktansvärt svek från min mammas sida.
Under tiden i Odelskolan så hade jag fått prata med en psykolog, jag anser än idag att han är den bäste man som någonsin gått i ett par skor. A.M lärde mig att prata om mina känslor, han lärde mig fäktas och han stimulerade mina sinnen så när jag gick ifrån hans kontor så var jag tom.
Han lärde mig att räkna, tillsammans med min mamma. Min mamma hade nämligen inget tålamod med mig och förstörde mitt sinne för matematik som liten. Anders lärde mig att ha tålamod och försöka EN gång till. Han hjälpte mig att förstå saker barn inte normalt förstår och jag tror än idag, att han en av anledningarna till att jag klarat mig så bra.
Så kom dagen när jag fick veta att jag skulle få flytta till en annan familj. Som barn blir du ju självklart ledsen över att behöva lämna tryggheten du känt så länge hos någon, under hela min tid hos dom såg jag aldrig en droppe alkohol drickas.
Jag älskade att vara hos "mormor" i hennes lilla hus och ute på gårdsplanen, dom hade även en vuxen tjej som bodde i ett hus nära stallet och henne tyckte jag jätte mycket om, jag har fortfarande kvar en fasanfjäder jag fick av henne.
Mormorn lät mig oftast vara i stallet och sköta mig själv, men jag lekte också tillsammans med dom andra barnen som var yngre än mig och såg inga som helst problem med det.
Men nu skulle jag få flytta.
Vi åkte tillsammans med socialtjänsten för att hälsa på den här familjen i Rimbo. På ytan såg allt väldigt bra ut, dom var trevliga, hade en stor hund som hette Kim som jag älskade och lovade att jag skulle få fortsätta rida & jag skulle få ett eget rumi. Vid ett tillfälle åkte jag tillsammans med pappa i lastbilen och lämnade elvaror i Rimbo, då visade jag honom vart de bodde och pappa var så stolt över mitt lokalsinne. Det han inte visste var att jag redan då bara hade kartlagt min flyktväg om jag inte trivdes.
Sommaren närmade sig och jag fick ha ett födelsedags kalas med alla grannungar för jag skulle ju inte fira min födelsedag tillsammans med familjen Stille/Gustafsson mer. Jag höll mitt pokerfejs men under var jag så ledsen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde då inte sätta ord på känslorna men nu vet jag att jag var förtvivlad, rädd och osäker på vad som skulle ske med mig nu.
Jag flyttade, fick ett eget rum och tillsammans med familjen fick jag lära känna alla andra som var där till och från. Jonathan, en liten kille med vad jag förmodar var ADHD, DAMP & Autism skulle komma att bli min nya lillebror.
Kvinnan i familjen var även chefen och bestämde allt. Hon var då dagmamma åt yngre barn och det tyckte jag var roligt. Mannen jobbade natt på posten.
I familjen hade vi också fem helgbarn i olika åldrar, ibland riktiga monster. Dom styrde och ställde, kallade mig saker och jag fick alltid skulden, oavsett vad det berodde på och vems fel det var. Den enda av dom jag verkligen trivdes med och älskade högt var C. Han och jag skulle få växta tillsammans, vara med om så många äventyr.
Kvinnan i familjen var ibland bra, stöttande och rolig men oftast så gick jag på tå omkring henne, smörade och försökte få henne att inte bli arg på mig, hon hade ett hemskt humör och var förbannat sträng i onödan, jag kanske var knepig som barn, men jag förtjänade inte att bli hjärtvättad.
Min första sommar tillsammans med dom spenderade vi på Löttorps camping, Öland. Det var givetvis spännande med semester i stuga, någonstans där jag aldrig varit förut, men mina nerver började redan bli dåliga. Jag visste att minsta lilla grej betydde att vi fick skäll, tomma hot utdelades och Kvinnan fick gigantiska utbrott.
Jag såg henne som en duktig skådespelare, för varje gång vi hade besök så var allt så bra, vi barn mådde så bra och allt var så fint så. Inte alls!
Både jag och lillkillen fick stå ut med hot från mannen och kvinnans ångestattacker, hon dränkte oss i dålig självkänsla och jag fattade nog aldrig var som hände. Jag blev så konstant nertryckt och fick höra att det var så mycket fel på mig att jag tillslut började tro dem.
Jag talade om för människor att jag var värdelös, jag trodde ju det!
När man växer upp som missbrukarbarn så tror man ofta att ett visst beteende är normalt, för du har hela livet fått höra att hos dina föräldrar så är det inte normala hemförhållanden. Jag var förmodligt psyksjuk och led av alla möjliga sjukdommar, mina föräldrar var värdelösa fyllkajor (jag hatar det ordet, fyllkajor, än idag) jag var socialt inkompetent och dysfunktionell på de flesta sätt och vis.
Min födelsedag kom och jag fick helt meningslösa presenter men som hade ett budskap. En klocka - kom alltid i tid. Kläder - mina var så fula. En kam - mitt hår var ovårdat.
När jag kom till familjen i början av sommaren var mitt hår dränkt av löss, så jag fick saneras och klippas, jätte kort. Jag mådde dåligt av det så jag gick mest runt i keps.
Hösten närmade sig och vi åkte hem, jag vill direkt hem till mamma och pappa, jag trodde att om jag berättade då hur jag haft det så skulle dom göra något åt saken. Men mina föräldrar förstod aldrig allvaret i situationen, inte då iallafall. På senare dagar skulle min mamma förstå och mina föräldrar fick kämpa för att få mig fri därifrån.
Jag började återigen i Odenskolan och fick skolskjuts varje dag, vilken lycka. Jag blev alltid hämtad först och sen vartanefter hämtade vi upp dom andra barnen, det gjorde att jag oftast satt i framsätet tillsammans med chauffören.
Jag hade under det året bara tre olika chaufförer, två ordinarie som hetter Krister/Christer båda två och en tjej som var vikarie. Jag älskade att åka den där vägen mellan Rimbo och Märsta, helt underbar natur, risken fanns att vi kunde få se vilt och vid mer än ett tillfälle fick jag följa med en ab chaufförerna hem och fika, med hans dotter som jag än idag håller av.
Sen så kom sommaren igen. Vi åkte till Öland, bodde i husvagn på "gräddhyllan" och lärde känna ännu mer människor. Den här campingen är kristen, såsom min fosterfamilj. Det tog mig lång tid att sluta svära och säga dumheter, men tillslut lärde jag mig. Många vuxna runtom tydde sig till mig, lekte med mig coh hjälpte mig på olika sätt. Jag älskade stranden och fiskade ganska många gånger med ett spö jag fått av pappa.
Det bodde väldigt många ungdomar och barn på campingen och vi flickor svärmade för vissa pojkar som ingick i familjen Wärnberg. Den familjen skulle bli min räddning en senare gång i livet.
Vi hade väldigt kul ihop denna stora skara barn, ungdomar och det var en flykt att få leka med dom på stranden, lekparken och gå promenader. Jag lärde känna en tjej som inte bodde på campingen med som lekte där - Patti. Hon var nog min bästa vän, med utländskt påbrå så var hon hur vacker som helst, Vi hade sjukt roligt ihop, hon kunde komma på dom mest tokiga ideérna och drog med mig på äventyr. Vi var hos bonden på andra sidan vägen och hjälpte honom med kattungarna, jag hjälpte honom att mjölka korna och när vi var där så lånade jag kläder av patti så jag inte skulle lukta när jag kom hem igen, Kvinnan i familjen hade allergi mot det mesta, speciellt dumma barn.
Efter det misslyckade nyåret så blev jag någon gång på vårkanten heltidsplacerad hos Familjen Stille/Gustafsson.
Jag fick lära mig att åka buss till skolan från Odensala, det var tufft. På hela bussen så fanns det bara en tjej jag pratade med och alltid satt med, sökte mig till henne, hon kändes trygg.
Flera gånger masade jag mig till bussen så sakta jag kunde bara för att missa den så jag kanske skulle få vara hemma, förmodligen på måndagar, jag var redan då morgontrött. Pappan i familjen fick stäla upp och skjutsa mig för hemma fick jag minnsan inte vara om jag inte var sjuk.
En gång skulle familjen åka bort och jag skulle inte följa med så jag skulle vara hos min fd jourfamilj som ändå var grannar med oss. Jag vet att jag rymde hem till mamma i ren protest efter skolan och jag ville verkligen inte vara hos dom, jag ville vara hos MIN familj, ingen annan. Jag grät högt när mamma ringde socialen och talade om att jag var hemma hos henne, jag såg det som ett fruktansvärt svek från min mammas sida.
Under tiden i Odelskolan så hade jag fått prata med en psykolog, jag anser än idag att han är den bäste man som någonsin gått i ett par skor. A.M lärde mig att prata om mina känslor, han lärde mig fäktas och han stimulerade mina sinnen så när jag gick ifrån hans kontor så var jag tom.
Han lärde mig att räkna, tillsammans med min mamma. Min mamma hade nämligen inget tålamod med mig och förstörde mitt sinne för matematik som liten. Anders lärde mig att ha tålamod och försöka EN gång till. Han hjälpte mig att förstå saker barn inte normalt förstår och jag tror än idag, att han en av anledningarna till att jag klarat mig så bra.
Så kom dagen när jag fick veta att jag skulle få flytta till en annan familj. Som barn blir du ju självklart ledsen över att behöva lämna tryggheten du känt så länge hos någon, under hela min tid hos dom såg jag aldrig en droppe alkohol drickas.
Jag älskade att vara hos "mormor" i hennes lilla hus och ute på gårdsplanen, dom hade även en vuxen tjej som bodde i ett hus nära stallet och henne tyckte jag jätte mycket om, jag har fortfarande kvar en fasanfjäder jag fick av henne.
Mormorn lät mig oftast vara i stallet och sköta mig själv, men jag lekte också tillsammans med dom andra barnen som var yngre än mig och såg inga som helst problem med det.
Men nu skulle jag få flytta.
Vi åkte tillsammans med socialtjänsten för att hälsa på den här familjen i Rimbo. På ytan såg allt väldigt bra ut, dom var trevliga, hade en stor hund som hette Kim som jag älskade och lovade att jag skulle få fortsätta rida & jag skulle få ett eget rumi. Vid ett tillfälle åkte jag tillsammans med pappa i lastbilen och lämnade elvaror i Rimbo, då visade jag honom vart de bodde och pappa var så stolt över mitt lokalsinne. Det han inte visste var att jag redan då bara hade kartlagt min flyktväg om jag inte trivdes.
Sommaren närmade sig och jag fick ha ett födelsedags kalas med alla grannungar för jag skulle ju inte fira min födelsedag tillsammans med familjen Stille/Gustafsson mer. Jag höll mitt pokerfejs men under var jag så ledsen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde då inte sätta ord på känslorna men nu vet jag att jag var förtvivlad, rädd och osäker på vad som skulle ske med mig nu.
Jag flyttade, fick ett eget rum och tillsammans med familjen fick jag lära känna alla andra som var där till och från. Jonathan, en liten kille med vad jag förmodar var ADHD, DAMP & Autism skulle komma att bli min nya lillebror.
Kvinnan i familjen var även chefen och bestämde allt. Hon var då dagmamma åt yngre barn och det tyckte jag var roligt. Mannen jobbade natt på posten.
I familjen hade vi också fem helgbarn i olika åldrar, ibland riktiga monster. Dom styrde och ställde, kallade mig saker och jag fick alltid skulden, oavsett vad det berodde på och vems fel det var. Den enda av dom jag verkligen trivdes med och älskade högt var C. Han och jag skulle få växta tillsammans, vara med om så många äventyr.
Kvinnan i familjen var ibland bra, stöttande och rolig men oftast så gick jag på tå omkring henne, smörade och försökte få henne att inte bli arg på mig, hon hade ett hemskt humör och var förbannat sträng i onödan, jag kanske var knepig som barn, men jag förtjänade inte att bli hjärtvättad.
Min första sommar tillsammans med dom spenderade vi på Löttorps camping, Öland. Det var givetvis spännande med semester i stuga, någonstans där jag aldrig varit förut, men mina nerver började redan bli dåliga. Jag visste att minsta lilla grej betydde att vi fick skäll, tomma hot utdelades och Kvinnan fick gigantiska utbrott.
Jag såg henne som en duktig skådespelare, för varje gång vi hade besök så var allt så bra, vi barn mådde så bra och allt var så fint så. Inte alls!
Både jag och lillkillen fick stå ut med hot från mannen och kvinnans ångestattacker, hon dränkte oss i dålig självkänsla och jag fattade nog aldrig var som hände. Jag blev så konstant nertryckt och fick höra att det var så mycket fel på mig att jag tillslut började tro dem.
Jag talade om för människor att jag var värdelös, jag trodde ju det!
När man växer upp som missbrukarbarn så tror man ofta att ett visst beteende är normalt, för du har hela livet fått höra att hos dina föräldrar så är det inte normala hemförhållanden. Jag var förmodligt psyksjuk och led av alla möjliga sjukdommar, mina föräldrar var värdelösa fyllkajor (jag hatar det ordet, fyllkajor, än idag) jag var socialt inkompetent och dysfunktionell på de flesta sätt och vis.
Min födelsedag kom och jag fick helt meningslösa presenter men som hade ett budskap. En klocka - kom alltid i tid. Kläder - mina var så fula. En kam - mitt hår var ovårdat.
När jag kom till familjen i början av sommaren var mitt hår dränkt av löss, så jag fick saneras och klippas, jätte kort. Jag mådde dåligt av det så jag gick mest runt i keps.
Hösten närmade sig och vi åkte hem, jag vill direkt hem till mamma och pappa, jag trodde att om jag berättade då hur jag haft det så skulle dom göra något åt saken. Men mina föräldrar förstod aldrig allvaret i situationen, inte då iallafall. På senare dagar skulle min mamma förstå och mina föräldrar fick kämpa för att få mig fri därifrån.
Jag började återigen i Odenskolan och fick skolskjuts varje dag, vilken lycka. Jag blev alltid hämtad först och sen vartanefter hämtade vi upp dom andra barnen, det gjorde att jag oftast satt i framsätet tillsammans med chauffören.
Jag hade under det året bara tre olika chaufförer, två ordinarie som hetter Krister/Christer båda två och en tjej som var vikarie. Jag älskade att åka den där vägen mellan Rimbo och Märsta, helt underbar natur, risken fanns att vi kunde få se vilt och vid mer än ett tillfälle fick jag följa med en ab chaufförerna hem och fika, med hans dotter som jag än idag håller av.
Sen så kom sommaren igen. Vi åkte till Öland, bodde i husvagn på "gräddhyllan" och lärde känna ännu mer människor. Den här campingen är kristen, såsom min fosterfamilj. Det tog mig lång tid att sluta svära och säga dumheter, men tillslut lärde jag mig. Många vuxna runtom tydde sig till mig, lekte med mig coh hjälpte mig på olika sätt. Jag älskade stranden och fiskade ganska många gånger med ett spö jag fått av pappa.
Det bodde väldigt många ungdomar och barn på campingen och vi flickor svärmade för vissa pojkar som ingick i familjen Wärnberg. Den familjen skulle bli min räddning en senare gång i livet.
Vi hade väldigt kul ihop denna stora skara barn, ungdomar och det var en flykt att få leka med dom på stranden, lekparken och gå promenader. Jag lärde känna en tjej som inte bodde på campingen med som lekte där - Patti. Hon var nog min bästa vän, med utländskt påbrå så var hon hur vacker som helst, Vi hade sjukt roligt ihop, hon kunde komma på dom mest tokiga ideérna och drog med mig på äventyr. Vi var hos bonden på andra sidan vägen och hjälpte honom med kattungarna, jag hjälpte honom att mjölka korna och när vi var där så lånade jag kläder av patti så jag inte skulle lukta när jag kom hem igen, Kvinnan i familjen hade allergi mot det mesta, speciellt dumma barn.
Kommentarer
Trackback
