forts. DEN sommaren
Resten av sommarn bodde jag kvar hos familjen W, bland mina "bröder". Jag fick snällt lära mig att ingå i en syskonskara och veta min plats, värst var P, han hade riktigt illa morgonhumör så ingen vågade jävlas med honom egentligen, men jag provade ett par få gånger tills jag lärde mig min plats. Nu idag älskar jag honom enormt och ser upp till honom, den duktiga människan som är lyckligt gift och som har vuxit till en fantastisk person.
Det har dom alla.
Sommaren tog slut för fort och socialen bestämde att jag skulle flytta tillbaka på prov hem till familjen H.
Mamman i familjen pratade inte med mig, såg inte åt mitt håll och sakta med säkert slutade jag bry mig, jag hade större problem, klädval och högstadiet. Jag gick tre dagar, TRE dagar i sjuan tillsammans med Emily & den sötaste pojken i världen tyckte jag, innan jag drog igen. Jag klarade inte av allt gnällande hemma, gap & skrik, tjat och bråk.
Jag fick se min äldre fosterbror åka in i hyllan i köket med en sån jävla smäll att hans ögonbryn sprack. Men vi fick höra att "det var hans eget fel2 och när vi skulle gå till skolan var vi tvungna att säga att han ramlat. Vilken LÖGN!
Jag var så arg den dagen, allt gick fel i skolan och när jag kom hem bröt helvetet lös. Jag var en äckelunge, allt var mitt fel och bråket förvärrandes när jag skrek tillbaka på ropen från övervåningen. Jag var så arg och besviken och det tog knäcken på mamman att jag gav svar på tal.
Hon grinade och ringde sin pappa av alla människor, en 80 årig änkeman som hade tillräckligt med bekymmer.
Jag blev vansinnig och skrek rakt ut att om jag inte fick åka därifrån så skulle jag slå sönder huset i småbitar och tro mig, jag var allvarlig. Jag har bara blivit så arg ett fåtal gånger efter det. Jag fick pappan att förlja med mig till taxihaket i Rimbo där han satte mig i en taxi och betalade cash. Jag åkte hem till min mamma.
Ett par veckor senare var det klart, jag fick stanna hemma, hämta alla mina saker.
Vi tog vår tvåfyrtiofemma och åkte upp, bara för att mötas av svarta soppsäckar ute på tomten. Pappan tog med sig hunden och grabbarnna ut så jag fick säga hejdå, mamman hade väl inte mod nog att gå ut. Det kändes tungt att lämna dom där stackarna ensamna i helvetet, men jag var tvungen att rädda mig själv innan det var försent.
Hunden var otroligt ledsen, det syntes och jag fällde inte en tår förens vi lämnat rimbo bakom oss, föralltid.
Jag bodde hemma i nio månader. Utan skolgång, utan ett skit.
Ekilla skolans rektor sa ifrån och sa skarpt nej till en så bekymmersam elev som mig. Socialen vägrade hjälpa till. Så där satt jag, fast hemma, grattis! Alla mina kompisar gick i skolan, och jag följde beverly hills, fin utbildning.
Tillslut hade soc hittat en familj, i GNESTA!
En hästgård, på landet, eget rum och sällskap av dem andra boende. Vi åkte dit och hälsade på, intet ont anande. Dem som bodde där var äldre än mig, trevliga och jätte snälla, berömde boendet och ägarna, men det var en bunt lögner fick jag reda på senare.
Jag flyttade dit, började sista terminen av sjuan, gick klart och hade fullt upp i skolan & stallet. Jag var ung, rökte och söp på helgerna hemma i Märsta, en buse redan då. Men väl i Gnesta slet jag i stallet och försökte så mycket jag kunde. Jag fick en egen häst, min favorit Sans Soucie! Dom hade tre hundar, fantastiska hundar som sprang med mig överallt. Mina helger hos mamma och pappa var ren avkoppling och pappa körde oft dit mig igen på söndagen för att kolla läget lite. Men tillslut tog stressen över, jag pallade inte mer och började med "dumhetsröka", inte mig emot, bara jag fick komma bort en sväng. Men det kostade pengar och jag såg aldrig röken av mitt egna barnbidrag/studiebidrag, så jag tilltog drastiska åtgärder via mamma och pappa. Jag tjatade, bönade och bad, toggde och betedde mig som jordens tönt förmodligen men så fort pappa var lite på lyset så öppnades plånboken för att försöka täcka över problemen.
Det blev en dyr hobby som såg till att mina betyg förstördes, jag förlorade två av mina bästa vänner och jag gjorde konstant bort mig. Jag flydde från min misär till vardag och det slutade nästan illa ett tag, när jag övergick till annat ihop med en vän. Det försvann pengar från familjen och jag hade redan fått nog, så efter ett gräl med en boende i familjen så drog jag, tog min väska oh började gå in mot Gnesta station. Jag hann inte långt innan min fosterpappa hann ikapp med bilen och bad mig sätta mig i bilen så vi kunde lösa problemen. Men envisa jag visste att måttet var rågat, jag fick skulden för tamejfan allt jämt och ständigt, jag orkade inte bo kvar och må som jag gjorde. Jag gick, 3.5 mil och satte mig på tåget, hem ljuva hem!
Det gick inte långt innan allt gick åt helvete hemma också, jag hade inga hemma tider, inga fasta regler och jag gjorde precis som jag själv ville. Jag var ute och söp, snodde mopeder och bilar ihop med grabbarna, var värst av alla och hamnade gärna i slagsmål. En helg hyrde jag en lokal för att ha fest för mina närmaste kompisar och allt gick väl bra, tills halva Märsta dök upp utanför dörren. Jag försökte kontrollera säkkert 100 fulla ungdomar, lycka till. Jag halsade en halv flaska vodka jag fick av en vän, sen svartnade det. Det enda jag minns är att jag var så förtvivlat ledsen och nerstämd och kände mig maktlös när folket fullkomligt slog sönder lokalen.
Jag låste tydligen in mig på toaletten och någon stackare hade sett mig med en stor kniv i handen, och försökte få upp dörren. När jag kom ut sprutade det blod ur armen och folk flydde fältet. Jag hade skrattat och inte fattat vad jag själv gjort. Jag ramlade ut ur lokalen och försökte fly när det blev tal om ambulans och poliser, jag kom dock inte speciellt långt. Hundra meter utanför lokalen föll jag ihop och flera människor sattte sig på mig för att hålla mig kvar, minutvis svimmade jag, och andra skrek jag rakt ut att jag var både röksugen och arg.
En väns mamma kom springade och drog sitt skärp runt armen på mig för att stoppa blodflödet. Ambulansen dök upp och jag for in till DS ihop med en vännina J. Väl inne mätte dom alkoholhalten, det var bra över 2.5 promille, jag var aspackad. Full som ett svin, utan tillsyn så skulle vi dra igen, dock kom vi bara till dörren ut, där stod min pappa...
"Jag har ärren kvar, som en påminnelse om all smärta jag gått igenom, men jag ångrar inget, utan mina fall hade jag aldrig rest mig igen"
Det har dom alla.
Sommaren tog slut för fort och socialen bestämde att jag skulle flytta tillbaka på prov hem till familjen H.
Mamman i familjen pratade inte med mig, såg inte åt mitt håll och sakta med säkert slutade jag bry mig, jag hade större problem, klädval och högstadiet. Jag gick tre dagar, TRE dagar i sjuan tillsammans med Emily & den sötaste pojken i världen tyckte jag, innan jag drog igen. Jag klarade inte av allt gnällande hemma, gap & skrik, tjat och bråk.
Jag fick se min äldre fosterbror åka in i hyllan i köket med en sån jävla smäll att hans ögonbryn sprack. Men vi fick höra att "det var hans eget fel2 och när vi skulle gå till skolan var vi tvungna att säga att han ramlat. Vilken LÖGN!
Jag var så arg den dagen, allt gick fel i skolan och när jag kom hem bröt helvetet lös. Jag var en äckelunge, allt var mitt fel och bråket förvärrandes när jag skrek tillbaka på ropen från övervåningen. Jag var så arg och besviken och det tog knäcken på mamman att jag gav svar på tal.
Hon grinade och ringde sin pappa av alla människor, en 80 årig änkeman som hade tillräckligt med bekymmer.
Jag blev vansinnig och skrek rakt ut att om jag inte fick åka därifrån så skulle jag slå sönder huset i småbitar och tro mig, jag var allvarlig. Jag har bara blivit så arg ett fåtal gånger efter det. Jag fick pappan att förlja med mig till taxihaket i Rimbo där han satte mig i en taxi och betalade cash. Jag åkte hem till min mamma.
Ett par veckor senare var det klart, jag fick stanna hemma, hämta alla mina saker.
Vi tog vår tvåfyrtiofemma och åkte upp, bara för att mötas av svarta soppsäckar ute på tomten. Pappan tog med sig hunden och grabbarnna ut så jag fick säga hejdå, mamman hade väl inte mod nog att gå ut. Det kändes tungt att lämna dom där stackarna ensamna i helvetet, men jag var tvungen att rädda mig själv innan det var försent.
Hunden var otroligt ledsen, det syntes och jag fällde inte en tår förens vi lämnat rimbo bakom oss, föralltid.
Jag bodde hemma i nio månader. Utan skolgång, utan ett skit.
Ekilla skolans rektor sa ifrån och sa skarpt nej till en så bekymmersam elev som mig. Socialen vägrade hjälpa till. Så där satt jag, fast hemma, grattis! Alla mina kompisar gick i skolan, och jag följde beverly hills, fin utbildning.
Tillslut hade soc hittat en familj, i GNESTA!
En hästgård, på landet, eget rum och sällskap av dem andra boende. Vi åkte dit och hälsade på, intet ont anande. Dem som bodde där var äldre än mig, trevliga och jätte snälla, berömde boendet och ägarna, men det var en bunt lögner fick jag reda på senare.
Jag flyttade dit, började sista terminen av sjuan, gick klart och hade fullt upp i skolan & stallet. Jag var ung, rökte och söp på helgerna hemma i Märsta, en buse redan då. Men väl i Gnesta slet jag i stallet och försökte så mycket jag kunde. Jag fick en egen häst, min favorit Sans Soucie! Dom hade tre hundar, fantastiska hundar som sprang med mig överallt. Mina helger hos mamma och pappa var ren avkoppling och pappa körde oft dit mig igen på söndagen för att kolla läget lite. Men tillslut tog stressen över, jag pallade inte mer och började med "dumhetsröka", inte mig emot, bara jag fick komma bort en sväng. Men det kostade pengar och jag såg aldrig röken av mitt egna barnbidrag/studiebidrag, så jag tilltog drastiska åtgärder via mamma och pappa. Jag tjatade, bönade och bad, toggde och betedde mig som jordens tönt förmodligen men så fort pappa var lite på lyset så öppnades plånboken för att försöka täcka över problemen.
Det blev en dyr hobby som såg till att mina betyg förstördes, jag förlorade två av mina bästa vänner och jag gjorde konstant bort mig. Jag flydde från min misär till vardag och det slutade nästan illa ett tag, när jag övergick till annat ihop med en vän. Det försvann pengar från familjen och jag hade redan fått nog, så efter ett gräl med en boende i familjen så drog jag, tog min väska oh började gå in mot Gnesta station. Jag hann inte långt innan min fosterpappa hann ikapp med bilen och bad mig sätta mig i bilen så vi kunde lösa problemen. Men envisa jag visste att måttet var rågat, jag fick skulden för tamejfan allt jämt och ständigt, jag orkade inte bo kvar och må som jag gjorde. Jag gick, 3.5 mil och satte mig på tåget, hem ljuva hem!
Det gick inte långt innan allt gick åt helvete hemma också, jag hade inga hemma tider, inga fasta regler och jag gjorde precis som jag själv ville. Jag var ute och söp, snodde mopeder och bilar ihop med grabbarna, var värst av alla och hamnade gärna i slagsmål. En helg hyrde jag en lokal för att ha fest för mina närmaste kompisar och allt gick väl bra, tills halva Märsta dök upp utanför dörren. Jag försökte kontrollera säkkert 100 fulla ungdomar, lycka till. Jag halsade en halv flaska vodka jag fick av en vän, sen svartnade det. Det enda jag minns är att jag var så förtvivlat ledsen och nerstämd och kände mig maktlös när folket fullkomligt slog sönder lokalen.
Jag låste tydligen in mig på toaletten och någon stackare hade sett mig med en stor kniv i handen, och försökte få upp dörren. När jag kom ut sprutade det blod ur armen och folk flydde fältet. Jag hade skrattat och inte fattat vad jag själv gjort. Jag ramlade ut ur lokalen och försökte fly när det blev tal om ambulans och poliser, jag kom dock inte speciellt långt. Hundra meter utanför lokalen föll jag ihop och flera människor sattte sig på mig för att hålla mig kvar, minutvis svimmade jag, och andra skrek jag rakt ut att jag var både röksugen och arg.
En väns mamma kom springade och drog sitt skärp runt armen på mig för att stoppa blodflödet. Ambulansen dök upp och jag for in till DS ihop med en vännina J. Väl inne mätte dom alkoholhalten, det var bra över 2.5 promille, jag var aspackad. Full som ett svin, utan tillsyn så skulle vi dra igen, dock kom vi bara till dörren ut, där stod min pappa...
"Jag har ärren kvar, som en påminnelse om all smärta jag gått igenom, men jag ångrar inget, utan mina fall hade jag aldrig rest mig igen"
DEN sommaren
Vintern passerade sakta men långsamt, varje torsdag ingick jag i ett program för barn med missbrukar föräldrar i Uppsala, något som kallades för trappan. Vi fick alla prata av oss, berätta om hur vi haft det och hur vi hade det nu, där vågade jag äntligen prata om hur jag hade det hos min fosterfamilj. När jag var där så fikade vi, jag och en kille till åt oss alltid proppmätta på mackor med pålägg, säkert en åtta -tio stycken för at vi innerst inne inte visste är vi skulle få så god mat igen. Den vintern var även mitt eksem extremt, hela min vänstra arm såg ut som ett öppet sår och personalen på trappan började gråta när jag klagade över att polotröjan fastnade i armen. Dom kavlade upp och upptäckte en inte så vackert infekterat eksem som varade enormt, därför fastnade tröjan i såret. Jag fick tegaderm, en kompress som inte ska fastna i huden, en linda och smärtstillande salva, i smyg.
Dagen efter gick jag till skolsköterskan och hon blev förskräckt, jag var ju allergisk mot kortison, så vad annat kunde jag göra än att smörja och tvätta med parfymfria medel? Jag fick med mig en lapp där det stod att jag omedelbart skule uppöka en hudläkare, jag visste vad för svar jag skulle få där hemma, ett hån skratt och "att jag fick skylla mig själv, ungen till fyllekajorna i märsta". Lappen kastade jag på väg hem, bara därför.
Mina knän krånglade mer än vanligt, jag var nästan alltid utomhus, vi gick till och från skolan, jag sprang ute på rasterna och i stallet framförallt. Jag bytte om i ett garage och fick springa in i kylan för att kasta mig in i duschen så jag inte skulle lukta häst. Våren kom, skolan slutade och jag fick med mig massor av skolböcker, jag skulle läsa in hela sexan under sommaren så jag kunde börja i sjuan till hösten, det var lycka! ett praktiskt exemplar på att jag inte var dum i huvudet som dom sa hemma, jag var tvärtom smart som få!
Sommaren spenderade vi som vanligt på Öland, Löttorps camping. Det var en form av frihet för oss ungar, vi kunde leka och jag fick massor av tjejkompisar, vi sprang efter pojkar och badade. Det fanns en äldre dam på campingen, Birgitta, jag kallade henne heliga Birgitta ibland bara för att hon var så go och kramglad och såg till att vi ungar kände oss speciella. Hon hade alltid godis åt oss och ett varmt leende som sa att allt skulle bli bättre, någon gång.
Tillsammans med fosterpappan gick vi långpromenader med hunden Kim och jag plockade blommor, pratade och lekte tillsammans med dom s.k bröderna. På ett ställe fanns det en stig, mitt ibland täta träd, harklöver och en liten rinnande å, det var så tyst där, att det blev mitt favorit ställe i hela världen! Där kunde jag pusta ut, lägga mig bland granar & tallar och bara njuta av allt bra, oftast tillsammans med hunden Kim, min trogna följeslagare.
Han var min bästa vän och han hade verkligen valt ut mig som sin, vi lekte, busade och badade ofta ihop.
Så kom den där dagen... dagen då mamman i familjens pappa blev sjuk oh behövde åka till Kalmar sjukhus.
Jag fick ansvar för bröderna, husvagnen och hunden. Självklart var jag stolt och nöjd med att jag fått detta förtroende! Så jag packar ihop hund, bröder, lunch och efterrätt och går över till familjen W's husvagn, så vi fick sällskap, men innan det såg jag till att låsa husvagnen ordentligt, det var det viktigaste.
Dagen gick och vi hade sjukt roligt, tills våra fosterföräldrar kom tillbaka, stressade, utmattade och hungriga, gissa vilka det gick ut över? oss barn. Vi fick höra, speciellt jag, hur värdelösa vi var, att vi var hycklar ungar och hemska. Men tillslut blev fostermamman tyst, och jag såg hur arg hon var. Jag förstod inte varför en det var jag som skulle få ta smällen, den här gången också! Husvagnslåset hade gått i baklås, något som tydligen var vanligt på vår modell av husvagn men jag blev helt förkrossad, jag som varit så duktig och klarat pojkarna, hund, mat, husvagn, ja allt hela dagen, nu skulle jag få stryk för att deras jävla husvagn gick i baklås?
Hon slog, ett slag, rakt över ansiktet. Jag sa inte ett ljud, men jag tog min Nokia 3310 i handen och slog tillbaka, med full kraft. Sen skrek jag bara -" kärringjävel, din feta kossa, rör mig aldrig igen, man slår fan inte barn!"
På två sekunder så hade jag tagit med mig det mest nödvändiga, och börjat springa därifrån i full fart, jag var rädd att pappan skulle komma efter mig, för då visste jag att jag lätt fått stryk så jag knappt kunde gå sen. Jag ringde först Linda L, min bästa vän och bara grät, jag visste ju inte vart fan jag skulle ta vägen, jag satt fast på den där förbannade campingen! Sen ringde jag pappa, som var lagom onykter, han kunde ju inte hjälpa mig! så jag smsade mamman i familjen W, förklarade att min mobil hade dåliga batterier och att jag behövde hjälp, nu på en gång. Jag fick panik när jag hörde min fosterpappa ropa efter mig, så jag sprang, rakt in i skogen, så långt in jag bara vågade och la mig på en mossig, torr plats på en mindre gräsmatta, jag grät fötvivlat, jag var rädd, besviken och jag visste vad som skulle hända om jag gick tillbaka "hem".
Pappan i familjen W började leta efter mig diskret tillsammans med deras sheltie Mischa. Vi möttes efter en stund vid en fotbolls plan och jag fick följa med hem till deras husvagn. Väl inne i husvagnen drogs alla rullgardiner ner, husvagnen låstes och jag fick berätta i lugn och ro vad som hänt. Jag berättade mer än så, jag berättade om det egentligen hade varit. Mamman i familjen kontaktade socialen och medlade med min fosterfamilj, jag ville inte under några omständigheter flytta tillbaka till deras vagn, jag ville stanna hos familjen W tills allt ordnat sig.
Veckan efter dök min socialtant upp och vi kom fram till att jag skulle bo hos familjen W tills vidare, tills sommaren var slut och utredningen som inletts mot min fosterfamilj, avslutats. Mina s.k bröder förbjöds att komma till W's husvagn, vi fick inte prata, inte leka, inte umgås alls, för jag hade gjort fel och var dum, de var vad familjen sa till pojkarna. Vid ett enda tillfälle gick jag till fosterfamiljens husvagn, dom ville bjuda på mat och prata om saker och ting. Pastorfrun i vår församlings var med, annars hade jag aldrig gått dit. Middagen inleds med -" men din snorunge, ta inte i potatisen, du har ju inte tvättat händerna!" Jag drog, på en gång, fort gick det. Dom skulle fan inte få behandla mig som skit mer, aldrig i livet, jävla as. Jag hade visst tvättat händerna och skött mig, jag var inte värd att kallas snorunge!
Jag firade min födelsedag på öland, det året också, men med min nya familj för tillfället, familjen W.
Jag önskar att jag kunde fått stanna hos dom föralltid, men det spelar ingen roll, än idag är det min "andra familj".
Dagen efter gick jag till skolsköterskan och hon blev förskräckt, jag var ju allergisk mot kortison, så vad annat kunde jag göra än att smörja och tvätta med parfymfria medel? Jag fick med mig en lapp där det stod att jag omedelbart skule uppöka en hudläkare, jag visste vad för svar jag skulle få där hemma, ett hån skratt och "att jag fick skylla mig själv, ungen till fyllekajorna i märsta". Lappen kastade jag på väg hem, bara därför.
Mina knän krånglade mer än vanligt, jag var nästan alltid utomhus, vi gick till och från skolan, jag sprang ute på rasterna och i stallet framförallt. Jag bytte om i ett garage och fick springa in i kylan för att kasta mig in i duschen så jag inte skulle lukta häst. Våren kom, skolan slutade och jag fick med mig massor av skolböcker, jag skulle läsa in hela sexan under sommaren så jag kunde börja i sjuan till hösten, det var lycka! ett praktiskt exemplar på att jag inte var dum i huvudet som dom sa hemma, jag var tvärtom smart som få!
Sommaren spenderade vi som vanligt på Öland, Löttorps camping. Det var en form av frihet för oss ungar, vi kunde leka och jag fick massor av tjejkompisar, vi sprang efter pojkar och badade. Det fanns en äldre dam på campingen, Birgitta, jag kallade henne heliga Birgitta ibland bara för att hon var så go och kramglad och såg till att vi ungar kände oss speciella. Hon hade alltid godis åt oss och ett varmt leende som sa att allt skulle bli bättre, någon gång.
Tillsammans med fosterpappan gick vi långpromenader med hunden Kim och jag plockade blommor, pratade och lekte tillsammans med dom s.k bröderna. På ett ställe fanns det en stig, mitt ibland täta träd, harklöver och en liten rinnande å, det var så tyst där, att det blev mitt favorit ställe i hela världen! Där kunde jag pusta ut, lägga mig bland granar & tallar och bara njuta av allt bra, oftast tillsammans med hunden Kim, min trogna följeslagare.
Han var min bästa vän och han hade verkligen valt ut mig som sin, vi lekte, busade och badade ofta ihop.
Så kom den där dagen... dagen då mamman i familjens pappa blev sjuk oh behövde åka till Kalmar sjukhus.
Jag fick ansvar för bröderna, husvagnen och hunden. Självklart var jag stolt och nöjd med att jag fått detta förtroende! Så jag packar ihop hund, bröder, lunch och efterrätt och går över till familjen W's husvagn, så vi fick sällskap, men innan det såg jag till att låsa husvagnen ordentligt, det var det viktigaste.
Dagen gick och vi hade sjukt roligt, tills våra fosterföräldrar kom tillbaka, stressade, utmattade och hungriga, gissa vilka det gick ut över? oss barn. Vi fick höra, speciellt jag, hur värdelösa vi var, att vi var hycklar ungar och hemska. Men tillslut blev fostermamman tyst, och jag såg hur arg hon var. Jag förstod inte varför en det var jag som skulle få ta smällen, den här gången också! Husvagnslåset hade gått i baklås, något som tydligen var vanligt på vår modell av husvagn men jag blev helt förkrossad, jag som varit så duktig och klarat pojkarna, hund, mat, husvagn, ja allt hela dagen, nu skulle jag få stryk för att deras jävla husvagn gick i baklås?
Hon slog, ett slag, rakt över ansiktet. Jag sa inte ett ljud, men jag tog min Nokia 3310 i handen och slog tillbaka, med full kraft. Sen skrek jag bara -" kärringjävel, din feta kossa, rör mig aldrig igen, man slår fan inte barn!"
På två sekunder så hade jag tagit med mig det mest nödvändiga, och börjat springa därifrån i full fart, jag var rädd att pappan skulle komma efter mig, för då visste jag att jag lätt fått stryk så jag knappt kunde gå sen. Jag ringde först Linda L, min bästa vän och bara grät, jag visste ju inte vart fan jag skulle ta vägen, jag satt fast på den där förbannade campingen! Sen ringde jag pappa, som var lagom onykter, han kunde ju inte hjälpa mig! så jag smsade mamman i familjen W, förklarade att min mobil hade dåliga batterier och att jag behövde hjälp, nu på en gång. Jag fick panik när jag hörde min fosterpappa ropa efter mig, så jag sprang, rakt in i skogen, så långt in jag bara vågade och la mig på en mossig, torr plats på en mindre gräsmatta, jag grät fötvivlat, jag var rädd, besviken och jag visste vad som skulle hända om jag gick tillbaka "hem".
Pappan i familjen W började leta efter mig diskret tillsammans med deras sheltie Mischa. Vi möttes efter en stund vid en fotbolls plan och jag fick följa med hem till deras husvagn. Väl inne i husvagnen drogs alla rullgardiner ner, husvagnen låstes och jag fick berätta i lugn och ro vad som hänt. Jag berättade mer än så, jag berättade om det egentligen hade varit. Mamman i familjen kontaktade socialen och medlade med min fosterfamilj, jag ville inte under några omständigheter flytta tillbaka till deras vagn, jag ville stanna hos familjen W tills allt ordnat sig.
Veckan efter dök min socialtant upp och vi kom fram till att jag skulle bo hos familjen W tills vidare, tills sommaren var slut och utredningen som inletts mot min fosterfamilj, avslutats. Mina s.k bröder förbjöds att komma till W's husvagn, vi fick inte prata, inte leka, inte umgås alls, för jag hade gjort fel och var dum, de var vad familjen sa till pojkarna. Vid ett enda tillfälle gick jag till fosterfamiljens husvagn, dom ville bjuda på mat och prata om saker och ting. Pastorfrun i vår församlings var med, annars hade jag aldrig gått dit. Middagen inleds med -" men din snorunge, ta inte i potatisen, du har ju inte tvättat händerna!" Jag drog, på en gång, fort gick det. Dom skulle fan inte få behandla mig som skit mer, aldrig i livet, jävla as. Jag hade visst tvättat händerna och skött mig, jag var inte värd att kallas snorunge!
Jag firade min födelsedag på öland, det året också, men med min nya familj för tillfället, familjen W.
Jag önskar att jag kunde fått stanna hos dom föralltid, men det spelar ingen roll, än idag är det min "andra familj".
