forts. DEN sommaren
Resten av sommarn bodde jag kvar hos familjen W, bland mina "bröder". Jag fick snällt lära mig att ingå i en syskonskara och veta min plats, värst var P, han hade riktigt illa morgonhumör så ingen vågade jävlas med honom egentligen, men jag provade ett par få gånger tills jag lärde mig min plats. Nu idag älskar jag honom enormt och ser upp till honom, den duktiga människan som är lyckligt gift och som har vuxit till en fantastisk person.
Det har dom alla.
Sommaren tog slut för fort och socialen bestämde att jag skulle flytta tillbaka på prov hem till familjen H.
Mamman i familjen pratade inte med mig, såg inte åt mitt håll och sakta med säkert slutade jag bry mig, jag hade större problem, klädval och högstadiet. Jag gick tre dagar, TRE dagar i sjuan tillsammans med Emily & den sötaste pojken i världen tyckte jag, innan jag drog igen. Jag klarade inte av allt gnällande hemma, gap & skrik, tjat och bråk.
Jag fick se min äldre fosterbror åka in i hyllan i köket med en sån jävla smäll att hans ögonbryn sprack. Men vi fick höra att "det var hans eget fel2 och när vi skulle gå till skolan var vi tvungna att säga att han ramlat. Vilken LÖGN!
Jag var så arg den dagen, allt gick fel i skolan och när jag kom hem bröt helvetet lös. Jag var en äckelunge, allt var mitt fel och bråket förvärrandes när jag skrek tillbaka på ropen från övervåningen. Jag var så arg och besviken och det tog knäcken på mamman att jag gav svar på tal.
Hon grinade och ringde sin pappa av alla människor, en 80 årig änkeman som hade tillräckligt med bekymmer.
Jag blev vansinnig och skrek rakt ut att om jag inte fick åka därifrån så skulle jag slå sönder huset i småbitar och tro mig, jag var allvarlig. Jag har bara blivit så arg ett fåtal gånger efter det. Jag fick pappan att förlja med mig till taxihaket i Rimbo där han satte mig i en taxi och betalade cash. Jag åkte hem till min mamma.
Ett par veckor senare var det klart, jag fick stanna hemma, hämta alla mina saker.
Vi tog vår tvåfyrtiofemma och åkte upp, bara för att mötas av svarta soppsäckar ute på tomten. Pappan tog med sig hunden och grabbarnna ut så jag fick säga hejdå, mamman hade väl inte mod nog att gå ut. Det kändes tungt att lämna dom där stackarna ensamna i helvetet, men jag var tvungen att rädda mig själv innan det var försent.
Hunden var otroligt ledsen, det syntes och jag fällde inte en tår förens vi lämnat rimbo bakom oss, föralltid.
Jag bodde hemma i nio månader. Utan skolgång, utan ett skit.
Ekilla skolans rektor sa ifrån och sa skarpt nej till en så bekymmersam elev som mig. Socialen vägrade hjälpa till. Så där satt jag, fast hemma, grattis! Alla mina kompisar gick i skolan, och jag följde beverly hills, fin utbildning.
Tillslut hade soc hittat en familj, i GNESTA!
En hästgård, på landet, eget rum och sällskap av dem andra boende. Vi åkte dit och hälsade på, intet ont anande. Dem som bodde där var äldre än mig, trevliga och jätte snälla, berömde boendet och ägarna, men det var en bunt lögner fick jag reda på senare.
Jag flyttade dit, började sista terminen av sjuan, gick klart och hade fullt upp i skolan & stallet. Jag var ung, rökte och söp på helgerna hemma i Märsta, en buse redan då. Men väl i Gnesta slet jag i stallet och försökte så mycket jag kunde. Jag fick en egen häst, min favorit Sans Soucie! Dom hade tre hundar, fantastiska hundar som sprang med mig överallt. Mina helger hos mamma och pappa var ren avkoppling och pappa körde oft dit mig igen på söndagen för att kolla läget lite. Men tillslut tog stressen över, jag pallade inte mer och började med "dumhetsröka", inte mig emot, bara jag fick komma bort en sväng. Men det kostade pengar och jag såg aldrig röken av mitt egna barnbidrag/studiebidrag, så jag tilltog drastiska åtgärder via mamma och pappa. Jag tjatade, bönade och bad, toggde och betedde mig som jordens tönt förmodligen men så fort pappa var lite på lyset så öppnades plånboken för att försöka täcka över problemen.
Det blev en dyr hobby som såg till att mina betyg förstördes, jag förlorade två av mina bästa vänner och jag gjorde konstant bort mig. Jag flydde från min misär till vardag och det slutade nästan illa ett tag, när jag övergick till annat ihop med en vän. Det försvann pengar från familjen och jag hade redan fått nog, så efter ett gräl med en boende i familjen så drog jag, tog min väska oh började gå in mot Gnesta station. Jag hann inte långt innan min fosterpappa hann ikapp med bilen och bad mig sätta mig i bilen så vi kunde lösa problemen. Men envisa jag visste att måttet var rågat, jag fick skulden för tamejfan allt jämt och ständigt, jag orkade inte bo kvar och må som jag gjorde. Jag gick, 3.5 mil och satte mig på tåget, hem ljuva hem!
Det gick inte långt innan allt gick åt helvete hemma också, jag hade inga hemma tider, inga fasta regler och jag gjorde precis som jag själv ville. Jag var ute och söp, snodde mopeder och bilar ihop med grabbarna, var värst av alla och hamnade gärna i slagsmål. En helg hyrde jag en lokal för att ha fest för mina närmaste kompisar och allt gick väl bra, tills halva Märsta dök upp utanför dörren. Jag försökte kontrollera säkkert 100 fulla ungdomar, lycka till. Jag halsade en halv flaska vodka jag fick av en vän, sen svartnade det. Det enda jag minns är att jag var så förtvivlat ledsen och nerstämd och kände mig maktlös när folket fullkomligt slog sönder lokalen.
Jag låste tydligen in mig på toaletten och någon stackare hade sett mig med en stor kniv i handen, och försökte få upp dörren. När jag kom ut sprutade det blod ur armen och folk flydde fältet. Jag hade skrattat och inte fattat vad jag själv gjort. Jag ramlade ut ur lokalen och försökte fly när det blev tal om ambulans och poliser, jag kom dock inte speciellt långt. Hundra meter utanför lokalen föll jag ihop och flera människor sattte sig på mig för att hålla mig kvar, minutvis svimmade jag, och andra skrek jag rakt ut att jag var både röksugen och arg.
En väns mamma kom springade och drog sitt skärp runt armen på mig för att stoppa blodflödet. Ambulansen dök upp och jag for in till DS ihop med en vännina J. Väl inne mätte dom alkoholhalten, det var bra över 2.5 promille, jag var aspackad. Full som ett svin, utan tillsyn så skulle vi dra igen, dock kom vi bara till dörren ut, där stod min pappa...
"Jag har ärren kvar, som en påminnelse om all smärta jag gått igenom, men jag ångrar inget, utan mina fall hade jag aldrig rest mig igen"
Det har dom alla.
Sommaren tog slut för fort och socialen bestämde att jag skulle flytta tillbaka på prov hem till familjen H.
Mamman i familjen pratade inte med mig, såg inte åt mitt håll och sakta med säkert slutade jag bry mig, jag hade större problem, klädval och högstadiet. Jag gick tre dagar, TRE dagar i sjuan tillsammans med Emily & den sötaste pojken i världen tyckte jag, innan jag drog igen. Jag klarade inte av allt gnällande hemma, gap & skrik, tjat och bråk.
Jag fick se min äldre fosterbror åka in i hyllan i köket med en sån jävla smäll att hans ögonbryn sprack. Men vi fick höra att "det var hans eget fel2 och när vi skulle gå till skolan var vi tvungna att säga att han ramlat. Vilken LÖGN!
Jag var så arg den dagen, allt gick fel i skolan och när jag kom hem bröt helvetet lös. Jag var en äckelunge, allt var mitt fel och bråket förvärrandes när jag skrek tillbaka på ropen från övervåningen. Jag var så arg och besviken och det tog knäcken på mamman att jag gav svar på tal.
Hon grinade och ringde sin pappa av alla människor, en 80 årig änkeman som hade tillräckligt med bekymmer.
Jag blev vansinnig och skrek rakt ut att om jag inte fick åka därifrån så skulle jag slå sönder huset i småbitar och tro mig, jag var allvarlig. Jag har bara blivit så arg ett fåtal gånger efter det. Jag fick pappan att förlja med mig till taxihaket i Rimbo där han satte mig i en taxi och betalade cash. Jag åkte hem till min mamma.
Ett par veckor senare var det klart, jag fick stanna hemma, hämta alla mina saker.
Vi tog vår tvåfyrtiofemma och åkte upp, bara för att mötas av svarta soppsäckar ute på tomten. Pappan tog med sig hunden och grabbarnna ut så jag fick säga hejdå, mamman hade väl inte mod nog att gå ut. Det kändes tungt att lämna dom där stackarna ensamna i helvetet, men jag var tvungen att rädda mig själv innan det var försent.
Hunden var otroligt ledsen, det syntes och jag fällde inte en tår förens vi lämnat rimbo bakom oss, föralltid.
Jag bodde hemma i nio månader. Utan skolgång, utan ett skit.
Ekilla skolans rektor sa ifrån och sa skarpt nej till en så bekymmersam elev som mig. Socialen vägrade hjälpa till. Så där satt jag, fast hemma, grattis! Alla mina kompisar gick i skolan, och jag följde beverly hills, fin utbildning.
Tillslut hade soc hittat en familj, i GNESTA!
En hästgård, på landet, eget rum och sällskap av dem andra boende. Vi åkte dit och hälsade på, intet ont anande. Dem som bodde där var äldre än mig, trevliga och jätte snälla, berömde boendet och ägarna, men det var en bunt lögner fick jag reda på senare.
Jag flyttade dit, började sista terminen av sjuan, gick klart och hade fullt upp i skolan & stallet. Jag var ung, rökte och söp på helgerna hemma i Märsta, en buse redan då. Men väl i Gnesta slet jag i stallet och försökte så mycket jag kunde. Jag fick en egen häst, min favorit Sans Soucie! Dom hade tre hundar, fantastiska hundar som sprang med mig överallt. Mina helger hos mamma och pappa var ren avkoppling och pappa körde oft dit mig igen på söndagen för att kolla läget lite. Men tillslut tog stressen över, jag pallade inte mer och började med "dumhetsröka", inte mig emot, bara jag fick komma bort en sväng. Men det kostade pengar och jag såg aldrig röken av mitt egna barnbidrag/studiebidrag, så jag tilltog drastiska åtgärder via mamma och pappa. Jag tjatade, bönade och bad, toggde och betedde mig som jordens tönt förmodligen men så fort pappa var lite på lyset så öppnades plånboken för att försöka täcka över problemen.
Det blev en dyr hobby som såg till att mina betyg förstördes, jag förlorade två av mina bästa vänner och jag gjorde konstant bort mig. Jag flydde från min misär till vardag och det slutade nästan illa ett tag, när jag övergick till annat ihop med en vän. Det försvann pengar från familjen och jag hade redan fått nog, så efter ett gräl med en boende i familjen så drog jag, tog min väska oh började gå in mot Gnesta station. Jag hann inte långt innan min fosterpappa hann ikapp med bilen och bad mig sätta mig i bilen så vi kunde lösa problemen. Men envisa jag visste att måttet var rågat, jag fick skulden för tamejfan allt jämt och ständigt, jag orkade inte bo kvar och må som jag gjorde. Jag gick, 3.5 mil och satte mig på tåget, hem ljuva hem!
Det gick inte långt innan allt gick åt helvete hemma också, jag hade inga hemma tider, inga fasta regler och jag gjorde precis som jag själv ville. Jag var ute och söp, snodde mopeder och bilar ihop med grabbarna, var värst av alla och hamnade gärna i slagsmål. En helg hyrde jag en lokal för att ha fest för mina närmaste kompisar och allt gick väl bra, tills halva Märsta dök upp utanför dörren. Jag försökte kontrollera säkkert 100 fulla ungdomar, lycka till. Jag halsade en halv flaska vodka jag fick av en vän, sen svartnade det. Det enda jag minns är att jag var så förtvivlat ledsen och nerstämd och kände mig maktlös när folket fullkomligt slog sönder lokalen.
Jag låste tydligen in mig på toaletten och någon stackare hade sett mig med en stor kniv i handen, och försökte få upp dörren. När jag kom ut sprutade det blod ur armen och folk flydde fältet. Jag hade skrattat och inte fattat vad jag själv gjort. Jag ramlade ut ur lokalen och försökte fly när det blev tal om ambulans och poliser, jag kom dock inte speciellt långt. Hundra meter utanför lokalen föll jag ihop och flera människor sattte sig på mig för att hålla mig kvar, minutvis svimmade jag, och andra skrek jag rakt ut att jag var både röksugen och arg.
En väns mamma kom springade och drog sitt skärp runt armen på mig för att stoppa blodflödet. Ambulansen dök upp och jag for in till DS ihop med en vännina J. Väl inne mätte dom alkoholhalten, det var bra över 2.5 promille, jag var aspackad. Full som ett svin, utan tillsyn så skulle vi dra igen, dock kom vi bara till dörren ut, där stod min pappa...
"Jag har ärren kvar, som en påminnelse om all smärta jag gått igenom, men jag ångrar inget, utan mina fall hade jag aldrig rest mig igen"
Kommentarer
Postat av: Jeanine
Hej! Har precis hittat din blogg, och såg att den inte var uppdaterad sedan maj i år! Skulle vara väldigt intressant om du ville fortsätta berätta om dina upplevelser. Men jag förstår om du inte orkar, har själv varit i nästan exakt samma situation! Många styrkekramar!
Postat av: Emelie
Hej Jehnie! Vet inte om du minns mig? Emelie, va min pappa Christer som körde dig mellan skolan och Rimbo. Jag kunde bara inte sluta läsa din blogg, hoppas allt är bra med dig idag! Kram Emelie
Postat av: Ewe
Det är såå synd om dig! min mamma är oxo sjuk men antagligen inte sååå illa!jag tycker synd om dig som behöver utstå detta. kolla gjärna in min blogg sötnos!
Trackback
