missbrukarbarn

Jag vill först och främst tacka alla er som gett mig så fina kommentarer. Jag vet att jag inte är helt ensam där ute, och det värmer. Till alla er som någonsin upplevt samma sak som mig, fortsätt kämpa! Ni anar inte hur starka ni är och hur mycket ni orkar bara ni själva vill. Att leva som jag gjort har bara gjort starkare och envisare, jag har alltid velat uppnå vissa mål och det har jag gjort, om än inte alla dock...

Fortsättning...

Så fort jag mötte hans blick visste jag att mitt rymningsförsök var förgäves, det var bara att vända på klacken, höra utskällningen och möta mammas arga men väldigt oroliga blick. Mamma följde med mig in i rummet där dom skulle sy igen armen, mamma är undersköterska och det är knappt att jag tar ett blodprov än idag utan henne vid min sida. Jag fick sy 10 stygn och jag tittade hela tiden, hade jag inte varit så full så hade jag aldrig klarat det. Såret såg ut sådär som ett hajbett gör, när det slutat blöda, jag såg benet i armen och när jag rörde på fingrarna såg jag senorna röra sig över benet. Mitt långfinger bara hängde, den senan hade gått av så det bokades en operations tid åt mig på måndagen, först skulle jag hem och sova ruset av mig, sen skulle jag minsann få ta konsekvenserna av den där förbannade festen.

Dagen efter samlades vi några stycken för att städa, jag hade några snälla kompisar och en pojke som var kär i mig som ställde upp. Jag kommer aldrig glömma skammen jag kände när jag klev in i lokalen. Det var ritat och sprayat på väggarna, krossat glas överallt, köksavdelningen var full av diskmedel från golv till tak, det låg burkar och flaskor, folka hade rökt inne och fimpat i allt dom kommit åt, det luktade vidrigt och allt var mitt fel. Inne i badrummet var det blod överallt... Vi städade och fick i ordning det mesta, mina föräldrar fick måla om lokalen vid ett senare tillfälle och vi lyckades komma undan med det, så vi behövde inte betala mer än färgen och lite ersättning för några glas. Utanför lokalen på asfalten fanns det tydliga blodspår efter mig, det såg ut som om någon kapat en människa på mitten, det var blod överallt, i olika mängder, men det försvann med regnet på söndagen.

På måndagen åkte vi in till SÖS, jag skulle opereras. Allt gick bra, tog lite tid för mig att vakna ur narkosen bara. När jag väl vaknat så står min soctant med bihang utanför och vill prata. Vi får en enskillt rum och hon berättar att jag är omhändertagen av en lag som heter LVU, paragraf 3, 8 & 12. Dom hade hittat en låst institution som kunde ta emot mig omedelbart. Jag och mina föräldrar protesterade vilt och frågade varför, jag var en fara för mig själv och andra. Min stackars pappa försökte skydda mig och gav mig bilnyckeln så jag skulle kunna rymma och gömma mig i bilen som stod på baksidan av sjukhuset. Jag smet, tog hissen ner, otroligt nog hittade jag, låste in mig i bilen och insåg att fan, jag hade ingen tändare! jag måste upp på avdelningen igen. Jag tog mig upp och när jag klev ur hissen så lyftes jag från backen, av två poliser. Det var bara att finna sig i att det var slut, jag skulle åka. Jag gick med på att sitta åtta veckor för utredning, helt klart, åtta veckor för att få komma bort från mitt helvete hemma, det såg jag som semester. Idag inser jag att jag skulle ha krävt ett skriftligt intyg på att jag bara skulle sitta åtta veckor, för mina åtta veckor blev till ett halvår, inlåst, med massa andra psykopater.

Jag kom till Fridegård i Eskilstuna. Jag möttes av föreståndaren som förklarade att jag inte fick röka under min tid där, så jag fimpade och gav honom paktet, less på livet som jag var. Jag fick klä av mig inför en kvinna, hon visiterade mig och mina kläder, jag fattade inte varför, jag hade ändå inget på mig förutom en sjukhusskjorta, sturmpor, skor och underkläder. Min mobil, nycklar, cigg, legitimation, plånbok och tändare låstes in i ett fack, jag fick inte se dom mer. Jag blev eskorterad ner på avdelningen av personalen där jag fick handdukar, kläder, ett eget rum och något att dricka. Genast stack det ut ett huvud genom en dörr på avdelningen, en annan boende där, en stor tjej med utlänskt påbrå som såg jävligt nyfiken ut. Så fort dom stängt därren efter mig på mitt rum började jag garva, seriöst? ett rum med fönster? är dumma i huvudet eller? Jag tog en pall och kastade mot fönstrat så hårt jag bara kunde, till vilken nytta? den studsade tillbaka igen. Jag gick fram till fönstret och tittade, rutorna var säkert två centimeter tjocka, alltså skottsäkra... suck! fan!

Morgonen efter blev jag presenterad för personal och andra boende, jag sket lite i, allt jag ville var att börja min utredning, få duscha och äta något så mitt röksug kanske skulle försvinna. Jag var rätt låg och mådde inte speciellt bra. På avdelningen bodde det två svenska tjejer som genast började prata med mig och fick att tycka illa om dom andra redan från början, dom andra var "svartskallar". När tjejerna började berätta hur dom hamnat där så skämdes jag över att jag faktiskt satt där pga att det fanns en anmälan mot mig för misshandel och för att jag försökt ta livet av mig. En av tjejerna där var prostituerad och typ 15 år! Hon var fet, otrevlig och visade mer hud än någon annan där inne, hon äcklade mig totalt. Detta ledde till att vi en dag hamnade i slagsmål, jag och den stora nyfikna tjejen flög på den här stackars tjejen med allt hat vi hade i kroppen, det fick hon ta. Vi slog, sparkade, spottade och drog i hennes hår, tills personalen lyckades sära på oss. Jag var tokig och skrek, slogs och sparkade för att få komma loss, jag skulle slå sönder den där tjejen, bara för att hon var en hora som var otrevlig mot mig. Det slutade i isoleringscell, dit gick jag snällt själv, annars brukade man bli buren dit, men inte jag, jag gick snällt in och satte mig medaqns dom låste dörren. Jag roade mig själv med att göra situps, armhävningar och annat i flera timmar. Tillslut skrattade personalen åt mig, släppte ut mig, såg till att jag fick äta och dricka något och sedan gå in på mitt rum nere på avdelningen. Dom låste min och alla andra dörrar den kvällen, bara för säkerhetens skull.

Inne på Fridegård hade vi rangordning, alla kämpade för att vara högst i rang, då fick man mest. När mina åtta veckor gått visade jag upp goda betyg i pluggandet som var obligatoriskt, jag hade läsar skalle och var riktigt duktig. Vad hade dom förväntat sig? jag ville gå i skolan, problemet var att Ekillaskolans rektor hade sagt nej, jag var inte välkommen! Så nu när jag fick chansen så tog jag den. När tio veckor gått var jag frusterad, jag skulle väl få komma ut nu? Min utredning var klar, jag hade t.o.m gjort vissa grejer frivilligt, som IQ test, ADHD utredning osv. Min soctant berättade via telefon att jag inte kunde få komma ut förrens dom hittat ett nytt hem åt mig. Jag ville verkligen inte tillbaka till Gnesta och fosterfamiljer, jag ville hem till mamma och pappa, även om det inte var det bästa alternativet. Mina fosterföräldrar från Gnesta kom och hälsade på, jag vägrade kliva ur sängen den dagen, jag var "sjuk" och kunde inte träffa asen. Jag ville inte ha med dom mer att göra. Alla deras lögner, deras falska påståenden, fosterpappans misshandelanmälan mot mig och deras svek. När jag flyttade till dom fick jag en häst, hon var inte min så, men hon var mitt ansvar och jag älskade den hästen mer än allt. Dom sålde henne, utan att ens prata med mig först, jag kom hem en dag och hon var borta, mitt liv, mitt allt, min häst. Det var det värsta sveket. Sen att jag fick all skit för allt jämt, jag kunde bara inte ens se dom, jag ville aldrig tillbaka dit! Inte långt efter det kom det poliser för att förhöra mig. Angående pengastöld och misshandeln. Jag hade inte tagit några jävla pengar, så dom försökte få mig att säga att min "syster" i familjen, P, hade tagit dom. Jag sa ingenting, jag tänkte inte ens öppna käften, för jag hoppades verkligen att Gnesta familjen hade lärt sig en läxa av att utnyttja ungdomar hemma. Misshandeln las ner efter att jag berättat vad som verkligen hänt, pappan i familjen försökte stoppa mig när jag vill dra, han slet sönder min jacka och fick sig en käftsmäll för det, jag hade llika gärna kunnat anmäla honom. Veckorna gick, två timmar i veckan fick vi gå ut och varje gång Micro, min kontaktperson jobbade så tog vi instutitionens wv golf och åkte runt Eskilstuna, lyssnade på fronda, noise & "just idag är jag stark" med Kenta. Med Micro kunde jag prata om allt, alltifrån hur det var på avdelningen, till hur jag hade haft det tidigare. Han lyssnade snällt och var hur bra som helst, en av få i personalen som jag gillade skarpt.

Min soctant ringde, hon hade fortfarande ingenstans att placera mig, så jag skulle bo kvar ett par veckor till. Jag blev stött, ledsen och sjukt besviken så jag bestämde mig för att tala om för henne vad jag tyckte och tänkte om henne och hennes jobb. Det blev ett hårt samtal, ett av dom sista med henne, för efter det sjukskrev hon sig, hennes man dog. Tråkigt nog så tyckte jag då att det var rätt åt henne, att döden var rätt straff för alla som gjorde mig illa. Jul och nyår fick jag fira inlåst, mitt bästa nyår faktiskt! alla var glada och trevliga, vi skötte oss och personalstrykan kunde vara mindre än annars. Vi dansade, drack alkoholfribål, fick se raketer genom vår "utebur" som hade galler runt om sig, vi spelade spel och fick vara uppe till tre på natten.

Vi fick alla önska oss något till avdelningen i julklapp, jag önskade mig ett xbox med need for speed spel, hör och häpna, det fick vi! Jag satt som fastnaglad framför xboxet och det slutade med att vi var tvungna att schemalägga xboxet, så någon annan än jag fick chansen att spela. Jag satt en hel del vid datorn och spelade sims, när jag inte pluggade och skrev noveller. Vi fick brevväxla med folk så jag brevväxlade med min "syster" från Gnesta som satt på en annan instutition, Min bästa vän Linda och min "pojkvän" R. Vi fick ha en telefonlista också, jag fick prata med soc, mamma och pappa och en gång i veckan pratade jag med Linda, jag var den enda som fick ha en kompis på listan, godkänt av soc. Hon var min tryggaste punkt, för när jag ringde hem till mamma och pappa kunde jag inte alltid förvänta mig ett svar eller att dom var nyktra.

Min bror Micke med familj döck upp för att hälsa på mig, inte helt medvetna om vad som hade hänt. Mickes fru blev genast förskräckt när hon såg armen, hon hade ingen aning om att jag var självmordsbenägen. Jag minns inte så mycket av besöket förutom att jag verkligen inte kände mig bekväm, jag fick inte prata om sånt som jag behövde prata om, mina syskonbarn var ju närvarandre. Jag önskar att brorsan kommit själv, då hade kanske vår relation idag också varit bättre. Tyvärr så förstår vi inte varandra ibland, trots att vi är jävligt lika, och det gör att vår relation än idag är skör. Jag känner mina syskonbarn, jag har försökt, men det är svårt att ta in någon annan i livet när du har så mycket att jobba med och hantera. Min bror har en minst lika tung ryggsäck som mig från sin barndom och jag hoppas att han aldrig behöver vara ledsen över det han gått igenom, för han är en fantastisk pappa och man, oavsett vad han gått igenom. Jag har svårt för att prata med honom om saker och ting, för det jag vill veta, det har han begravt så djupt inom sig att han blir ilsken av smärta när han måste prata om det. Jag kan känna lite att jag blev "uppsagd" när hans egna dotter kom, då försvann all tid för mig, all tid jag hade behövt när jag var yngre... men men.

Månaderna gick och jag såg brudar komma och gå, jag var näst sist kvar men skulle inte gnälla. Vi hade en stackars tjej där, förståndshandikappad, ADHD, DAMP, skriv och läs svårigheter, från egytpen och pratade skånska. Hon hade bott på stället i nästan ett år! Jag, dom andra tjejerna och personalen led med henne, ingen visste hur många hon hade sett som kommit och gått och hon alltid fick stanna kvar. Jag minns henne med värme och jag önskar att hon hamnade rätt här i livet, stackars krake!

Tillslut var jag högst i rang, jag fick gå ut oftare, följa med och handla, göra saker och vara mer hos vår mattant i köket än någon annan. Maten var fantastisk! Vår söta lilla mattant gjorde mina dagar förgyllda med kroppkakaor, fläsk och löksås, rotmos, pannkakor, raggmunkar, åh allt gott! Hon var så duktig! Eftersom jag skötte mig ganska bra så fick jag tillslut åka iväg till en ridskola och rida. Tårarna rann hela ridlektionen, jag kunde inte ha varit lyckligare just då. Ridläraren berömde mig och min ridning, frågade vart jag ridit tidigare och jag berättade om flyinge, Gnesta, unghästarna, och vem min fostermamma varit, hon är ett känt namn i hästvärlden... Jag hoppade lyckligt av, ryktade hästen i över en timme efteråt, skämde bort honom med äpplen och morötter och tillslut klev jag in i bilen för att åka tillbaka hem. Min dag hade varit perfekt, men den skulle bli ännu bättre. När vi kom tillbaka till institutionen så stod min pappas firmabil utanför! Jag rusade till baksidan där jag hörde röster och precis runt hörnet möttes jag av min hund, min älskade Mickis. Han skrek av lycka, dom andra hundarna ylade högt och jag trodde att Mickis svans skulle gå av ett tag, han var så glad! Mamma och pappa hade fått ett samtal av soc, nu var det äntligen dags, dom hade hittat ett ställe åt mig, inte hemma och inte för långt bort, ett fint behandlingshem och jag skulle få åka dit och hälsa på, välja själv för en gångs skull.

Jag åkte till Alunda och mitt första intryck var, det ligger ju mitt ute på jävla landet! Bondehålan nummer ett, vad kunde det här stället erbjuda en trasig själv som mig? Själva huset l¨åg uppe på en kulle, ett stoort gult hus, ett gammalt hotell som gjorts om. Huset hade tre våningar plus vind och flera rum jag fick välja på. Jag valde ett längst bort, med mörkt grå tapet, garderob som var inbyggd i väggen, fin utsikt och balkong precis utanför fönstret. Jag ville verkligen dit. Personalen berättade att jag kunde flytta in när jag ville, informerade mig om regler och sånt och dom hade sett till att jag kunde börja i skolan på en gång efter påsklovet. Jag grät av lycka, bönade och bad att jag skulle få flytta ut dit på en gång. Luften var så ren där, det luktade skog, diesel och frihet.

I det där stora gula huset växte jag och blev Jehnie, den tjejen jag är idag, utan Fridegård och Lundagård hade jag aldrig klarat mig så långt i livet, jag önskar att jag kunde tacka all personal för allt dom gjort för mig. Underbara människor som fick mig att hitta rätt.