DEN sommaren
Vintern passerade sakta men långsamt, varje torsdag ingick jag i ett program för barn med missbrukar föräldrar i Uppsala, något som kallades för trappan. Vi fick alla prata av oss, berätta om hur vi haft det och hur vi hade det nu, där vågade jag äntligen prata om hur jag hade det hos min fosterfamilj. När jag var där så fikade vi, jag och en kille till åt oss alltid proppmätta på mackor med pålägg, säkert en åtta -tio stycken för at vi innerst inne inte visste är vi skulle få så god mat igen. Den vintern var även mitt eksem extremt, hela min vänstra arm såg ut som ett öppet sår och personalen på trappan började gråta när jag klagade över att polotröjan fastnade i armen. Dom kavlade upp och upptäckte en inte så vackert infekterat eksem som varade enormt, därför fastnade tröjan i såret. Jag fick tegaderm, en kompress som inte ska fastna i huden, en linda och smärtstillande salva, i smyg.
Dagen efter gick jag till skolsköterskan och hon blev förskräckt, jag var ju allergisk mot kortison, så vad annat kunde jag göra än att smörja och tvätta med parfymfria medel? Jag fick med mig en lapp där det stod att jag omedelbart skule uppöka en hudläkare, jag visste vad för svar jag skulle få där hemma, ett hån skratt och "att jag fick skylla mig själv, ungen till fyllekajorna i märsta". Lappen kastade jag på väg hem, bara därför.
Mina knän krånglade mer än vanligt, jag var nästan alltid utomhus, vi gick till och från skolan, jag sprang ute på rasterna och i stallet framförallt. Jag bytte om i ett garage och fick springa in i kylan för att kasta mig in i duschen så jag inte skulle lukta häst. Våren kom, skolan slutade och jag fick med mig massor av skolböcker, jag skulle läsa in hela sexan under sommaren så jag kunde börja i sjuan till hösten, det var lycka! ett praktiskt exemplar på att jag inte var dum i huvudet som dom sa hemma, jag var tvärtom smart som få!
Sommaren spenderade vi som vanligt på Öland, Löttorps camping. Det var en form av frihet för oss ungar, vi kunde leka och jag fick massor av tjejkompisar, vi sprang efter pojkar och badade. Det fanns en äldre dam på campingen, Birgitta, jag kallade henne heliga Birgitta ibland bara för att hon var så go och kramglad och såg till att vi ungar kände oss speciella. Hon hade alltid godis åt oss och ett varmt leende som sa att allt skulle bli bättre, någon gång.
Tillsammans med fosterpappan gick vi långpromenader med hunden Kim och jag plockade blommor, pratade och lekte tillsammans med dom s.k bröderna. På ett ställe fanns det en stig, mitt ibland täta träd, harklöver och en liten rinnande å, det var så tyst där, att det blev mitt favorit ställe i hela världen! Där kunde jag pusta ut, lägga mig bland granar & tallar och bara njuta av allt bra, oftast tillsammans med hunden Kim, min trogna följeslagare.
Han var min bästa vän och han hade verkligen valt ut mig som sin, vi lekte, busade och badade ofta ihop.
Så kom den där dagen... dagen då mamman i familjens pappa blev sjuk oh behövde åka till Kalmar sjukhus.
Jag fick ansvar för bröderna, husvagnen och hunden. Självklart var jag stolt och nöjd med att jag fått detta förtroende! Så jag packar ihop hund, bröder, lunch och efterrätt och går över till familjen W's husvagn, så vi fick sällskap, men innan det såg jag till att låsa husvagnen ordentligt, det var det viktigaste.
Dagen gick och vi hade sjukt roligt, tills våra fosterföräldrar kom tillbaka, stressade, utmattade och hungriga, gissa vilka det gick ut över? oss barn. Vi fick höra, speciellt jag, hur värdelösa vi var, att vi var hycklar ungar och hemska. Men tillslut blev fostermamman tyst, och jag såg hur arg hon var. Jag förstod inte varför en det var jag som skulle få ta smällen, den här gången också! Husvagnslåset hade gått i baklås, något som tydligen var vanligt på vår modell av husvagn men jag blev helt förkrossad, jag som varit så duktig och klarat pojkarna, hund, mat, husvagn, ja allt hela dagen, nu skulle jag få stryk för att deras jävla husvagn gick i baklås?
Hon slog, ett slag, rakt över ansiktet. Jag sa inte ett ljud, men jag tog min Nokia 3310 i handen och slog tillbaka, med full kraft. Sen skrek jag bara -" kärringjävel, din feta kossa, rör mig aldrig igen, man slår fan inte barn!"
På två sekunder så hade jag tagit med mig det mest nödvändiga, och börjat springa därifrån i full fart, jag var rädd att pappan skulle komma efter mig, för då visste jag att jag lätt fått stryk så jag knappt kunde gå sen. Jag ringde först Linda L, min bästa vän och bara grät, jag visste ju inte vart fan jag skulle ta vägen, jag satt fast på den där förbannade campingen! Sen ringde jag pappa, som var lagom onykter, han kunde ju inte hjälpa mig! så jag smsade mamman i familjen W, förklarade att min mobil hade dåliga batterier och att jag behövde hjälp, nu på en gång. Jag fick panik när jag hörde min fosterpappa ropa efter mig, så jag sprang, rakt in i skogen, så långt in jag bara vågade och la mig på en mossig, torr plats på en mindre gräsmatta, jag grät fötvivlat, jag var rädd, besviken och jag visste vad som skulle hända om jag gick tillbaka "hem".
Pappan i familjen W började leta efter mig diskret tillsammans med deras sheltie Mischa. Vi möttes efter en stund vid en fotbolls plan och jag fick följa med hem till deras husvagn. Väl inne i husvagnen drogs alla rullgardiner ner, husvagnen låstes och jag fick berätta i lugn och ro vad som hänt. Jag berättade mer än så, jag berättade om det egentligen hade varit. Mamman i familjen kontaktade socialen och medlade med min fosterfamilj, jag ville inte under några omständigheter flytta tillbaka till deras vagn, jag ville stanna hos familjen W tills allt ordnat sig.
Veckan efter dök min socialtant upp och vi kom fram till att jag skulle bo hos familjen W tills vidare, tills sommaren var slut och utredningen som inletts mot min fosterfamilj, avslutats. Mina s.k bröder förbjöds att komma till W's husvagn, vi fick inte prata, inte leka, inte umgås alls, för jag hade gjort fel och var dum, de var vad familjen sa till pojkarna. Vid ett enda tillfälle gick jag till fosterfamiljens husvagn, dom ville bjuda på mat och prata om saker och ting. Pastorfrun i vår församlings var med, annars hade jag aldrig gått dit. Middagen inleds med -" men din snorunge, ta inte i potatisen, du har ju inte tvättat händerna!" Jag drog, på en gång, fort gick det. Dom skulle fan inte få behandla mig som skit mer, aldrig i livet, jävla as. Jag hade visst tvättat händerna och skött mig, jag var inte värd att kallas snorunge!
Jag firade min födelsedag på öland, det året också, men med min nya familj för tillfället, familjen W.
Jag önskar att jag kunde fått stanna hos dom föralltid, men det spelar ingen roll, än idag är det min "andra familj".
Dagen efter gick jag till skolsköterskan och hon blev förskräckt, jag var ju allergisk mot kortison, så vad annat kunde jag göra än att smörja och tvätta med parfymfria medel? Jag fick med mig en lapp där det stod att jag omedelbart skule uppöka en hudläkare, jag visste vad för svar jag skulle få där hemma, ett hån skratt och "att jag fick skylla mig själv, ungen till fyllekajorna i märsta". Lappen kastade jag på väg hem, bara därför.
Mina knän krånglade mer än vanligt, jag var nästan alltid utomhus, vi gick till och från skolan, jag sprang ute på rasterna och i stallet framförallt. Jag bytte om i ett garage och fick springa in i kylan för att kasta mig in i duschen så jag inte skulle lukta häst. Våren kom, skolan slutade och jag fick med mig massor av skolböcker, jag skulle läsa in hela sexan under sommaren så jag kunde börja i sjuan till hösten, det var lycka! ett praktiskt exemplar på att jag inte var dum i huvudet som dom sa hemma, jag var tvärtom smart som få!
Sommaren spenderade vi som vanligt på Öland, Löttorps camping. Det var en form av frihet för oss ungar, vi kunde leka och jag fick massor av tjejkompisar, vi sprang efter pojkar och badade. Det fanns en äldre dam på campingen, Birgitta, jag kallade henne heliga Birgitta ibland bara för att hon var så go och kramglad och såg till att vi ungar kände oss speciella. Hon hade alltid godis åt oss och ett varmt leende som sa att allt skulle bli bättre, någon gång.
Tillsammans med fosterpappan gick vi långpromenader med hunden Kim och jag plockade blommor, pratade och lekte tillsammans med dom s.k bröderna. På ett ställe fanns det en stig, mitt ibland täta träd, harklöver och en liten rinnande å, det var så tyst där, att det blev mitt favorit ställe i hela världen! Där kunde jag pusta ut, lägga mig bland granar & tallar och bara njuta av allt bra, oftast tillsammans med hunden Kim, min trogna följeslagare.
Han var min bästa vän och han hade verkligen valt ut mig som sin, vi lekte, busade och badade ofta ihop.
Så kom den där dagen... dagen då mamman i familjens pappa blev sjuk oh behövde åka till Kalmar sjukhus.
Jag fick ansvar för bröderna, husvagnen och hunden. Självklart var jag stolt och nöjd med att jag fått detta förtroende! Så jag packar ihop hund, bröder, lunch och efterrätt och går över till familjen W's husvagn, så vi fick sällskap, men innan det såg jag till att låsa husvagnen ordentligt, det var det viktigaste.
Dagen gick och vi hade sjukt roligt, tills våra fosterföräldrar kom tillbaka, stressade, utmattade och hungriga, gissa vilka det gick ut över? oss barn. Vi fick höra, speciellt jag, hur värdelösa vi var, att vi var hycklar ungar och hemska. Men tillslut blev fostermamman tyst, och jag såg hur arg hon var. Jag förstod inte varför en det var jag som skulle få ta smällen, den här gången också! Husvagnslåset hade gått i baklås, något som tydligen var vanligt på vår modell av husvagn men jag blev helt förkrossad, jag som varit så duktig och klarat pojkarna, hund, mat, husvagn, ja allt hela dagen, nu skulle jag få stryk för att deras jävla husvagn gick i baklås?
Hon slog, ett slag, rakt över ansiktet. Jag sa inte ett ljud, men jag tog min Nokia 3310 i handen och slog tillbaka, med full kraft. Sen skrek jag bara -" kärringjävel, din feta kossa, rör mig aldrig igen, man slår fan inte barn!"
På två sekunder så hade jag tagit med mig det mest nödvändiga, och börjat springa därifrån i full fart, jag var rädd att pappan skulle komma efter mig, för då visste jag att jag lätt fått stryk så jag knappt kunde gå sen. Jag ringde först Linda L, min bästa vän och bara grät, jag visste ju inte vart fan jag skulle ta vägen, jag satt fast på den där förbannade campingen! Sen ringde jag pappa, som var lagom onykter, han kunde ju inte hjälpa mig! så jag smsade mamman i familjen W, förklarade att min mobil hade dåliga batterier och att jag behövde hjälp, nu på en gång. Jag fick panik när jag hörde min fosterpappa ropa efter mig, så jag sprang, rakt in i skogen, så långt in jag bara vågade och la mig på en mossig, torr plats på en mindre gräsmatta, jag grät fötvivlat, jag var rädd, besviken och jag visste vad som skulle hända om jag gick tillbaka "hem".
Pappan i familjen W började leta efter mig diskret tillsammans med deras sheltie Mischa. Vi möttes efter en stund vid en fotbolls plan och jag fick följa med hem till deras husvagn. Väl inne i husvagnen drogs alla rullgardiner ner, husvagnen låstes och jag fick berätta i lugn och ro vad som hänt. Jag berättade mer än så, jag berättade om det egentligen hade varit. Mamman i familjen kontaktade socialen och medlade med min fosterfamilj, jag ville inte under några omständigheter flytta tillbaka till deras vagn, jag ville stanna hos familjen W tills allt ordnat sig.
Veckan efter dök min socialtant upp och vi kom fram till att jag skulle bo hos familjen W tills vidare, tills sommaren var slut och utredningen som inletts mot min fosterfamilj, avslutats. Mina s.k bröder förbjöds att komma till W's husvagn, vi fick inte prata, inte leka, inte umgås alls, för jag hade gjort fel och var dum, de var vad familjen sa till pojkarna. Vid ett enda tillfälle gick jag till fosterfamiljens husvagn, dom ville bjuda på mat och prata om saker och ting. Pastorfrun i vår församlings var med, annars hade jag aldrig gått dit. Middagen inleds med -" men din snorunge, ta inte i potatisen, du har ju inte tvättat händerna!" Jag drog, på en gång, fort gick det. Dom skulle fan inte få behandla mig som skit mer, aldrig i livet, jävla as. Jag hade visst tvättat händerna och skött mig, jag var inte värd att kallas snorunge!
Jag firade min födelsedag på öland, det året också, men med min nya familj för tillfället, familjen W.
Jag önskar att jag kunde fått stanna hos dom föralltid, men det spelar ingen roll, än idag är det min "andra familj".
Kommentarer
Trackback
