Från början
Mitt namn är Jennie Sofia Maria Linnéa Camilla Nordström.
Jag är född den 16 juli 1990 och fyller alltså 20 år i år.
Jag har fyra stycken halvsyskon som är 17, 20 & 25 år äldre än mig.
Jag är dotter till två alkoholister.
THIS IS MY STORY OF A LIFETIME.
Jag vet inte riktigt hur allting började, men jag vet att vuxna alltid har tyckt så synd om mig. Som liten så rymde jag ofta från dagiset jag gick på, pratade inte med någon om hur det var hemma och höll mig gärna till min bästa vän Linda. Jag minns inte hur det gick till riktigt med en dag kom min styster och hämtade mig på dagis, hemma hos henne och hennes pappas familj skulle jag bo. Det kändes nog konstigt i början men så fick det blir. I efterhand har jag fått reda på att det var min mormor och syskon som blandade in socialen i härvan. Beslut togs - antingen skulle min föräldrar sluta dricka eller så fick jag inte bo hemma. Valet var förstås svårt, alkoholen drog mer än vad deras dotter gjorde. Så jag fick bo hos min syster. Hon är 17 år äldre än mig.
Min mamma har haft alkoholproblem sen hon födde sitt första barn, min bror. Han är idag 40 år gammal. Vi har fått olika uppfattningar om varför, jag vet att jag alltid frågat mamma varför hon började och jag har väl dragit mina egna slutsatser, dålig uppväxt, alkoholiserad morfar, manodepressiv morbror som tog livet av sig som 18 åring, dåliga relationer till alkhol redan från början, stress, ätstörningar m.m
Än idag är min mamma oförmögen att svara på den frågan själv, varför hon började dricka.
Min pappa började dricka i tidig ålder och har väl trots allt haft en normal uppväxt under femtio och sextiotalet, flera syskon, en alkoholiserad pappa dock, men många vänner som ung och träffade sitt livs första kärlek som 15 åring. Tillsammans har dom två barn, 45 & 37 år gamla idag. Den kärlekshistorien fick ett tragiskt slut, min pappa drack för mycket och var elak på fyllan. Jag har alltid sett upp till min pappa, alltid. Han har varit min idol oavsett om han har varit onykter, det var oftast då han var som snällast mot mig, gav mig pengar till godis, försökte laga mat utan att bränna allt, drog roliga historier eller sov som en stock.
Jag har självklart många bra minnen också tillsammans med mina föräldrar, men oftast när dom var nyktra. Jakt och fiske med pappa, ute i ladugården, i bilen på väg mot småland, ute i skogen och plockade svamp, när vi red ihop, åkte lastbil tillsammans, var ute i rabatten eller när han pysslade med bilen. På äldre dar har jag väl mindre bra minnen förut under dom 11 månaderna han faktiskt var nykter under 2009. Då trivdes jag med pappa, även om hans humör var förjävligt. Nu har jag fått veta att han faktiskt inte alls var nykter i 11 månader utan drack nästintill varje helg ändå, trots att han gått på AAmöten. Min pappa har nog alltid lyckats sköta sitt jobb, trots sina alkoholproblem. Jag har nästan aldrig sett honom ute och festa med sina kompisar, han har nog inga heller. Oftast har han suttit hemma eller legat ner för den delen.
Med min mamma minns jag kramarna, skuldkänslorna och hatet som växte i hennes ögon när hon var onykter. Men dom bra stunderna är svaga. I husvagnen var hon oftast onykter, i småland var hon onykter, hemma var hon onykter. Men julafton, hos mormor & morfar kommer jag ihåg. Mycket väl. Varken mamma eller pappa drack alls då, men humöret var oftast dåligt hos dem båda, bilresan ut till bromma var ofta förjävlig rent ut sagt, dom bråkade om det mesta. Jag och min mamma har alltid haft mycket gemensamt, hundar, hästar, katter, fåglar, blommor, natur osv.
Jag kommer ihåg när jag hade Pelle, en nymfparakit pappa hittat när han körde taxi en natt. Han älskade mammas halskedja och att sitta i fönstret och på min axel. Han var fantastisk. En dag när jag och mamma kom hem från dagis så låg han bara där i buren, han hade somnat föralltid och flygit till himmlen sa mamma. Jag var förstås hemskt upprörd över att min bästa kompis dött så pappa yttrade orden -"du får välja vilket djur i världen du vill ha, jag lovar att du ska få det" självklart var han onykter vid det tillfället. Jag satt i soffan och tänkte på krokodiler kommer jag ihåg, jag var inte alls gammal, 4-5 kanske och på tvn dyker det upp en förbannad whiskeysreklam, alltså katmatreklam. Jag brister ut i hög ton "PAPPA! JAG VILL HA EN KATTUNGE!" Jag var inget smart barn, jag kunde ha fått vad jag ville, en häst, en elefant, en tiger, en hund, en råtta, vad fan som helst, men nej, en kattjävel blev det!
Vid ett senare tillfälle åkte vi ut till blacksta, en arbetskamrat till pappa som nyss fått kattungar. Jag fick välja precis vilken jag ville, en hona som skulle få heta Mimmie. Det här var nog ett sätt att försöka dölja deras alkholism för mig, deras sätt att visa kärlek och dölja sina skuldkänslor.
Katten följdes av en stor blandras tik som hette Zita, hon var stor som ett hus, vägde runt 70 kilo och ett riktigt sängliggar monster. En omplacering som inte mina föräldrar skulle ha tagit, min mamma har erkänt att det var dumt, för dom visste ju att hon hade beteende problem och det hade bara varit en tidsfråga innan något gick snett. Det som jag minns starkast är att hon alltid gick lös med mig, som 5-6 åring, hon var alltid med ute på gården och lekte lös bland alla andra barn, vi var en stor skala ungar i blandade åldrar. På vintrern drog hon mig coh kompisar i pulka, skitkul! Hon var min bästa vän och om jag gick ut på gården för att leka själv så satt hon i fönstret och höll koll, förmodligen medveten om att mina föräldrar knappast var nyktra om dom inte var på jobbet. Jag kommer ihåg att både pappa och mamma kom hem blåslagna efter att ha varit ute med henne, hon drog omkull dom så det dånade i backen. Men med mig gick hon fint och var väldens snällaste mot alla människor och djur. Pappa hade en egen fotölj i vardagsrummet som hon älskade att ligga i och om jag kröp ner hos henne, trång och varmt så sa hon inte ett ljud. Men när min pappa skulle komma och sätta sig så morrade hon högt och visade tänderna. Sen kom dagen när allt förändrades. Promenaden till dagis var precis som vanligt, vägrade hålla mamma i handen, lekte med Zita och ville egentligen gå hem igen. Väl på dagis betedde sig fröknarna konstigt, kramades och vi fick pannkakor fast det inte ens var pannkaks dag. Mot slutet av dagen kom min syster och hämtade mig och sa att jag skulle få vara med henne ett tag, i bilen förklarade hon att jag skulle få bo hos henne och hennes pappas familj ett tag tills mamma kunde hämta mig igen och inte drack mer.
Mina minnen i från den tiden är riktigt bra, jag fick lekkamrater i min egenålder, syrrans pappa hade en dotter som är ett år äldre än mig och en son som är två år yngre än mig. Tillsammans bodde vi på en hästgård utanför Rotebro. Jag var omgiven av människor som inte drack, som älskade mig, hästar & natur.
Förmodligen var det därför jag började med hästar överhuvudtaget. Det är jag oerhört tacksam över.
Jag har så mycket att skriva, men jag tar det del för del, annars orkar jag inte.
Fortsättning följer...
Jag är född den 16 juli 1990 och fyller alltså 20 år i år.
Jag har fyra stycken halvsyskon som är 17, 20 & 25 år äldre än mig.
Jag är dotter till två alkoholister.
THIS IS MY STORY OF A LIFETIME.
Jag vet inte riktigt hur allting började, men jag vet att vuxna alltid har tyckt så synd om mig. Som liten så rymde jag ofta från dagiset jag gick på, pratade inte med någon om hur det var hemma och höll mig gärna till min bästa vän Linda. Jag minns inte hur det gick till riktigt med en dag kom min styster och hämtade mig på dagis, hemma hos henne och hennes pappas familj skulle jag bo. Det kändes nog konstigt i början men så fick det blir. I efterhand har jag fått reda på att det var min mormor och syskon som blandade in socialen i härvan. Beslut togs - antingen skulle min föräldrar sluta dricka eller så fick jag inte bo hemma. Valet var förstås svårt, alkoholen drog mer än vad deras dotter gjorde. Så jag fick bo hos min syster. Hon är 17 år äldre än mig.
Min mamma har haft alkoholproblem sen hon födde sitt första barn, min bror. Han är idag 40 år gammal. Vi har fått olika uppfattningar om varför, jag vet att jag alltid frågat mamma varför hon började och jag har väl dragit mina egna slutsatser, dålig uppväxt, alkoholiserad morfar, manodepressiv morbror som tog livet av sig som 18 åring, dåliga relationer till alkhol redan från början, stress, ätstörningar m.m
Än idag är min mamma oförmögen att svara på den frågan själv, varför hon började dricka.
Min pappa började dricka i tidig ålder och har väl trots allt haft en normal uppväxt under femtio och sextiotalet, flera syskon, en alkoholiserad pappa dock, men många vänner som ung och träffade sitt livs första kärlek som 15 åring. Tillsammans har dom två barn, 45 & 37 år gamla idag. Den kärlekshistorien fick ett tragiskt slut, min pappa drack för mycket och var elak på fyllan. Jag har alltid sett upp till min pappa, alltid. Han har varit min idol oavsett om han har varit onykter, det var oftast då han var som snällast mot mig, gav mig pengar till godis, försökte laga mat utan att bränna allt, drog roliga historier eller sov som en stock.
Jag har självklart många bra minnen också tillsammans med mina föräldrar, men oftast när dom var nyktra. Jakt och fiske med pappa, ute i ladugården, i bilen på väg mot småland, ute i skogen och plockade svamp, när vi red ihop, åkte lastbil tillsammans, var ute i rabatten eller när han pysslade med bilen. På äldre dar har jag väl mindre bra minnen förut under dom 11 månaderna han faktiskt var nykter under 2009. Då trivdes jag med pappa, även om hans humör var förjävligt. Nu har jag fått veta att han faktiskt inte alls var nykter i 11 månader utan drack nästintill varje helg ändå, trots att han gått på AAmöten. Min pappa har nog alltid lyckats sköta sitt jobb, trots sina alkoholproblem. Jag har nästan aldrig sett honom ute och festa med sina kompisar, han har nog inga heller. Oftast har han suttit hemma eller legat ner för den delen.
Med min mamma minns jag kramarna, skuldkänslorna och hatet som växte i hennes ögon när hon var onykter. Men dom bra stunderna är svaga. I husvagnen var hon oftast onykter, i småland var hon onykter, hemma var hon onykter. Men julafton, hos mormor & morfar kommer jag ihåg. Mycket väl. Varken mamma eller pappa drack alls då, men humöret var oftast dåligt hos dem båda, bilresan ut till bromma var ofta förjävlig rent ut sagt, dom bråkade om det mesta. Jag och min mamma har alltid haft mycket gemensamt, hundar, hästar, katter, fåglar, blommor, natur osv.
Jag kommer ihåg när jag hade Pelle, en nymfparakit pappa hittat när han körde taxi en natt. Han älskade mammas halskedja och att sitta i fönstret och på min axel. Han var fantastisk. En dag när jag och mamma kom hem från dagis så låg han bara där i buren, han hade somnat föralltid och flygit till himmlen sa mamma. Jag var förstås hemskt upprörd över att min bästa kompis dött så pappa yttrade orden -"du får välja vilket djur i världen du vill ha, jag lovar att du ska få det" självklart var han onykter vid det tillfället. Jag satt i soffan och tänkte på krokodiler kommer jag ihåg, jag var inte alls gammal, 4-5 kanske och på tvn dyker det upp en förbannad whiskeysreklam, alltså katmatreklam. Jag brister ut i hög ton "PAPPA! JAG VILL HA EN KATTUNGE!" Jag var inget smart barn, jag kunde ha fått vad jag ville, en häst, en elefant, en tiger, en hund, en råtta, vad fan som helst, men nej, en kattjävel blev det!
Vid ett senare tillfälle åkte vi ut till blacksta, en arbetskamrat till pappa som nyss fått kattungar. Jag fick välja precis vilken jag ville, en hona som skulle få heta Mimmie. Det här var nog ett sätt att försöka dölja deras alkholism för mig, deras sätt att visa kärlek och dölja sina skuldkänslor.
Katten följdes av en stor blandras tik som hette Zita, hon var stor som ett hus, vägde runt 70 kilo och ett riktigt sängliggar monster. En omplacering som inte mina föräldrar skulle ha tagit, min mamma har erkänt att det var dumt, för dom visste ju att hon hade beteende problem och det hade bara varit en tidsfråga innan något gick snett. Det som jag minns starkast är att hon alltid gick lös med mig, som 5-6 åring, hon var alltid med ute på gården och lekte lös bland alla andra barn, vi var en stor skala ungar i blandade åldrar. På vintrern drog hon mig coh kompisar i pulka, skitkul! Hon var min bästa vän och om jag gick ut på gården för att leka själv så satt hon i fönstret och höll koll, förmodligen medveten om att mina föräldrar knappast var nyktra om dom inte var på jobbet. Jag kommer ihåg att både pappa och mamma kom hem blåslagna efter att ha varit ute med henne, hon drog omkull dom så det dånade i backen. Men med mig gick hon fint och var väldens snällaste mot alla människor och djur. Pappa hade en egen fotölj i vardagsrummet som hon älskade att ligga i och om jag kröp ner hos henne, trång och varmt så sa hon inte ett ljud. Men när min pappa skulle komma och sätta sig så morrade hon högt och visade tänderna. Sen kom dagen när allt förändrades. Promenaden till dagis var precis som vanligt, vägrade hålla mamma i handen, lekte med Zita och ville egentligen gå hem igen. Väl på dagis betedde sig fröknarna konstigt, kramades och vi fick pannkakor fast det inte ens var pannkaks dag. Mot slutet av dagen kom min syster och hämtade mig och sa att jag skulle få vara med henne ett tag, i bilen förklarade hon att jag skulle få bo hos henne och hennes pappas familj ett tag tills mamma kunde hämta mig igen och inte drack mer.
Mina minnen i från den tiden är riktigt bra, jag fick lekkamrater i min egenålder, syrrans pappa hade en dotter som är ett år äldre än mig och en son som är två år yngre än mig. Tillsammans bodde vi på en hästgård utanför Rotebro. Jag var omgiven av människor som inte drack, som älskade mig, hästar & natur.
Förmodligen var det därför jag började med hästar överhuvudtaget. Det är jag oerhört tacksam över.
Jag har så mycket att skriva, men jag tar det del för del, annars orkar jag inte.
Fortsättning följer...
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag läste alltihopa även fast jag nästan vet allting. Kommer fortsätta läsa. Vill bara tala om att jag och mamma tänker och pratar om dig väldigt ofta. Det jag och mamma var med om är ingenting om man jämför med dig. Jag ser upp till dig verkligen. Synd bara att jag aldrig sagt det när jag träffat dig. Ska fan ta mig samman och komma och hälsa på. Kram från sarah och berit!
Postat av: Vi känner inte varandra men bor i samma stad
Måste bara säga att det är fint o bra skrivet av dig och väldigt modigt att säga allt.
Keep it up!
Postat av: Anonym
Jag har många fina minnen med dig Jennie. jag minns att du haft det svårt, men hade aldrig kunnat ana allt detta. Jag vill bara säga att du är otroligt stark och en underbar tjej! Jag önskar dig all lycka!
Trackback
