Vidare...
Jag har väldigt starka minnen från stallet där vi ledde ut hästarna och borstade på dem i gången. Nobel Jet & Nobel Harmony. Syrrans pappa ägde dessa två och jag såg Jet som min helt klart. Han var en stor travare, världens snällaste och älskade att bli klappad på innerlåret. Vid ett tillfälle fick jag och min systers syster rida tillsammans på en av dom. Det var högt upp, vi satt ovan på täcket och njöt för fulla muggar, tills hästen blev skrämd av något i diket och kastade sig åt sidan. Vi föll av illa kvickt, jag först och sen systernn, på mig, över mig. Jag tappade luften och ville nog aldrig mer sitta på en häst, iallafall inte en med täcke på.
Min syster skötte allt det praktiska, körde mig till och från dagis, såg till att jag åt som jag skulle, jag fick vara med lite över allt när hon for iväg på grejer. Min bror däremot såg till att socialen styrde upp allt som behövdes, men mina föräldrar lyckades manipulera till sig mig igen. Så jag fick flytta hem till mina föräldrar igen. Inte långt efter det flyttade vi till ett annat område och jag skulle börja i skolan. Under nästan hela min dagis period hade jag gått tillsammans med min bästa vän, men nu var det slut. Hon fick börja i en annan klass, p en annan del av skolan, vilket jag inte alls var nöjd med. I början tyckte jag, precis som dom flesta barn att skllan var rolig, men den där ständiga klumpen i magen tog kål på all min leklust. Vid flera tillfällen var det jag som fick gå och handla och se till att vi hade något hemma att äta, för mamma var oförmögen att gå upp och laga någon mat. Jag oroade mig konstant för hur det skulle se ut och låta när jag kom hem från skolan, så istället för att gå och oroa mig så rymde jag hem, för att finnas där och veta vad som pågick.
Under min uppväxt hade jag ofta hört mina föräldrar bråka riktigt illa, oftast låste jag in mig under bråken, på toaletten, i ett skåp i köket, vart som helst. Värst var när pappas raseriutbrott gick för lång. När han slog, flera gånger, hårt. Jag var alltid lika rädd, men stelnade och var oförmögen att gå fram och avbryta, rädd för mitt eget liv. Jag minns hur folk tittade på mammas solglasögon och sjal, hur hon såg ut på jobbet, skräcken i hennes ögon. Ibland gick hennes missnöje ut över mig, jag var väl olydig och det resulterade i att mamma drog mig i öronen, håret och någon gång fick jag en örfil. Jag tog smällarna, bannade mig själv och gick in på mitt rum. På något sätt så inbillade jag mig som liten att det alltid var mitt fel att dom drack och slogs. Om jag lekte lite tystare, var lite snällare, inte sög på nappen, inte gjorde några hastiga rörelser så skulle dom inte fortsätta bråka och dricka, för mamma sa ju att det var mitt fel att hon drack, jag var så besvärlig och äcklig.
I skolan började lärarna se mitt beteendemönster, jag slogs med pojkarna som var störst, lekte alltid värst, låste in mig på toaletten, fick raseriutbrott och klarade in av ett nej. Mina lärare försökte, jag var bara sju år, men det gick inte så bra. En sen eftermiddag när jag var på fritids var jag tyst och lugn, en lustig syn, jag som alltid syntes och hördes. Sen bara försvann jag, ingen hittade mig, någonstans.
Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ut till vägen, gamla motorvägen, men när jag väl låg där mitt på vägen var jag helt säker på att jag skulle till himlen och att allt skulle kännas så mycket bättre...
Min syster skötte allt det praktiska, körde mig till och från dagis, såg till att jag åt som jag skulle, jag fick vara med lite över allt när hon for iväg på grejer. Min bror däremot såg till att socialen styrde upp allt som behövdes, men mina föräldrar lyckades manipulera till sig mig igen. Så jag fick flytta hem till mina föräldrar igen. Inte långt efter det flyttade vi till ett annat område och jag skulle börja i skolan. Under nästan hela min dagis period hade jag gått tillsammans med min bästa vän, men nu var det slut. Hon fick börja i en annan klass, p en annan del av skolan, vilket jag inte alls var nöjd med. I början tyckte jag, precis som dom flesta barn att skllan var rolig, men den där ständiga klumpen i magen tog kål på all min leklust. Vid flera tillfällen var det jag som fick gå och handla och se till att vi hade något hemma att äta, för mamma var oförmögen att gå upp och laga någon mat. Jag oroade mig konstant för hur det skulle se ut och låta när jag kom hem från skolan, så istället för att gå och oroa mig så rymde jag hem, för att finnas där och veta vad som pågick.
Under min uppväxt hade jag ofta hört mina föräldrar bråka riktigt illa, oftast låste jag in mig under bråken, på toaletten, i ett skåp i köket, vart som helst. Värst var när pappas raseriutbrott gick för lång. När han slog, flera gånger, hårt. Jag var alltid lika rädd, men stelnade och var oförmögen att gå fram och avbryta, rädd för mitt eget liv. Jag minns hur folk tittade på mammas solglasögon och sjal, hur hon såg ut på jobbet, skräcken i hennes ögon. Ibland gick hennes missnöje ut över mig, jag var väl olydig och det resulterade i att mamma drog mig i öronen, håret och någon gång fick jag en örfil. Jag tog smällarna, bannade mig själv och gick in på mitt rum. På något sätt så inbillade jag mig som liten att det alltid var mitt fel att dom drack och slogs. Om jag lekte lite tystare, var lite snällare, inte sög på nappen, inte gjorde några hastiga rörelser så skulle dom inte fortsätta bråka och dricka, för mamma sa ju att det var mitt fel att hon drack, jag var så besvärlig och äcklig.
I skolan började lärarna se mitt beteendemönster, jag slogs med pojkarna som var störst, lekte alltid värst, låste in mig på toaletten, fick raseriutbrott och klarade in av ett nej. Mina lärare försökte, jag var bara sju år, men det gick inte så bra. En sen eftermiddag när jag var på fritids var jag tyst och lugn, en lustig syn, jag som alltid syntes och hördes. Sen bara försvann jag, ingen hittade mig, någonstans.
Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ut till vägen, gamla motorvägen, men när jag väl låg där mitt på vägen var jag helt säker på att jag skulle till himlen och att allt skulle kännas så mycket bättre...
Kommentarer
Trackback
